Stunder som den

När jag nyss fyllt 20 år och sommarn låg och sjöd precis runt hörnet så åkte jag på äventyr. Jag hade nyligen slutat folkhögskolan och två oändligt långa veckor hade passerat utan att få träffa en enda av de personer som under året blivit viktigast i mitt liv. Jag satte mig på tåget till Göteborg i alldeles för varma kläder. När jag bytte tåg sprang jag in på en toalett och drog fram en blommig klänning ur min hastigt packade väska. Jag behöll jeansjackan knuten runt midjan när jag steg på nästa tåg. På näsryggen vilade mina nya, runda solglasögon och jag var så redo för att komma fram. Där på perrongen väntade nämligen sex av mina närmsta vänner från tiden på Liljeholmen. Jag trängde mig framåt och ut från tåget för att i tårar få krama om alla vänner samtidigt i den varmaste omfamningen jag kan minnas. Så lite tid ifrån varandra och sån lycka över att få ses igen. Om vi bara visste då vad vi vet nu.

Vi gjorde oss ordentligt fina i våra sommarkläder och ställde oss i en kilometerlång kö. Efter någon timmes trängsel och väntan kom vi in på Ullevi. Vi gick så långt fram vi bara kunde trots att det innebar ännu mer trängsel och ännu mindre frisk luft. Det spelade oss ingen roll, för vi skulle få se Coldplay live. Sedan skolstarten året innan hade de sammansvetsat oss. Vi hörde deras musik på samma vis och alla hade en stor musikalisk upplevelse kopplad till den gruppen. Mitt i trängseln stod vi, bara några meter ifrån sångaren Chris Martin. Vi kramades under hela konserten, grät tillsammans och lovade varandra att göra detta till en tradition. Att tillsammans gå på viktiga konserter skulle bli vår grej oavsett hur ofta vi sågs i vanliga fall.
Om vi bara visste då vad vi vet nu.

Konserten klingade ut med låten Up&Up. Publikhavet som hade motat oss framåt började istället mota bakåt mot utgången, men vi ville inte att upplevelsen skulle ta slut. Så medan de andra började gå utåt i rask takt började vi istället ta ton. Det blir lätt så när ett gäng från en musikklass återförenas i den lyckliga ungdomens upplevelser. Hampus la ett beat, Gabriel började sjunga melodistämman, Anton tog en underbar bas-stämma, Josef hängde på med sin klara tenorröst och jag la en altstämma. Vi lekte med tonerna och vägrade att sista sången skulle ta slut. När vi gick utåt, sjungandes tillsammans, började människor filma oss. Flera stycken kom fram och kramade om oss. Några sjöng med. Vi gick och vi fortsatte sjunga. Faktiskt så länge att vi till slut fick inse att vi sedan länge hade passerat folkmassan och tagit oss en bra bit igenom Göteborg, nästan framme vid vår spårvagnshållplats. Sista meningen i den låten är "Don't ever give up". Ge aldrig upp. Om vi bara visste då vad vi vet nu. Då hade vi kanske inte låtit sången ta slut.

Den stunden kommer aldrig igen, men stunder som den kommer komma tillbaka. Det är precis därför jag kartlagt alla sådana stunder under året som gått. Jag kanske romantiserar det för mig själv, men den dagen var precis så. Den stunden var precis allt. Det minnet kommer jag bära med mig för alltid. Oavsett om det är under en tid då jag inte kan vara ung på det viset jag kunde då, eller den dagen jag är gammal och grå. För min tröst nu är precis just det. Jag måste leva på det hoppet. Jag måste påminna mig. Den stunden kommer aldrig igen, men stunder som den kommer komma tillbaka.

/Klara Frisk