Du är här:Start > Blogg

23 jan söndag

Tankar från pastorn - Resonans

Under 2022 kommer jag att vara tjänstledig från min tjänst som pastor och föreståndare i församlingen. Jag tror att det är värdefullt för alla människor, och inte minst för oss som har en relativt offentlig tjänst, att då och då ta ett steg tillbaka. Att ta ett kliv åt sidan och skapa ett utrymme mellan sig själv och sin yrkesroll och lyssna in det som uppstår i mellanrummet. För om man tar sig tid att lyssna kanske man efter en stund kan höra tonen; hjärtats ton. Den ton som vibrerar av allt det som varit, av allt som är just nu, men kanske också av det som en dag ska komma.

Men om man alltför snabbt går vidare, då blir det som när man dämmer upp tonen i en stämgaffel. Det blir stumt. Så också inom oss när inte tiden ges för den nödvändiga resonansen. Det är mellan det ena och det andra som resonansen uppstår, i mellanrummet. Hur ser det ut för dig? Var finns mellanrummen i din vardag?

Jag tror att för flera av oss så är gudstjänsten på söndag förmiddag ett sådant mellanrum. En tid för resonans, mellan vårt liv och Guds liv inom oss. Där och då, i bänken, under sången eller predikan, kan vi lyssna in tonen. Ibland gör den oss stärkta, ibland nedstämda. Den kan röra oss till tårar eller påminna oss om hur trötta vi egentligen är. Men oavsett så känner vi att den berättar om något som är sant. Tonen vibrerar av det som rör sig inom oss. Men ganska snart reser vi oss från bänken och stämgaffeln tystnar igen. Vardagslunken fortsätter.

På samma sätt kan bönen vara som en sorts inre stämgaffel som skapar ett rum av resonans inom oss. Bönen skapar ett avstånd, ett mellanrum, mellan det var varit och det som just nu är. Ett rum för lyssnande och inre samling. Den inre tonen får tid att ringa, liksom tonen som ständigt strömmar från Gud.

Psalmisten uttrycker det poetiskt med orden: "Djup ropar till djup." (Ps 42:8) Därför kan det vara gott att inte ständigt fylla sin bön med ord och innehåll. Den stilla, lyssnande bönen är nog så avgörande för att kunna uppfatta den himmelska tonen.

Så här i inledningen av ett nytt år försöker många av oss att skapa lite nya rutiner och på nytt ta ut riktningen inför det som ligger framför. En fråga att bära med sig in i detta kanske kan handla just om "resonans-rummet" i livet. Ryms det? Eller är det något som behöver maka på sig lite för att göra plats för det där livsviktiga mellanrummet?

För egen del ser jag med förväntan fram emot att upptäcka vad som kommer att visa sig under det årslånga mellanrum som jag nu går in i. Min bön är att få en klarare blick, en fördjupad tro och en förnyad glädje. Kanske delar vi samma längtan och bön, du och jag?

Med önskan om Guds rika välsignelse

/Johanna

23 jan söndag

Missionsrådet berättar

22 dec onsdag

Tankar från pastorn - Nu vänder det!

Nu har det vänt. Nu går vi återigen mot ljusare tider. Det är hoppfullt att tänka på; att det finns en vändpunkt. Det finns ett slut för allt mörker. En plats där det tar stopp. En plats varifrån vägen bara kan börja gå uppåt igen. Naturens växlingar påminner oss om det igen och igen. Och så även den kristna tron. Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. När världen trodde att det var slut, att allt hopp var ute; när stenen rullades för graven och mörkret slöt sig om kroppen Ä då vände det! Livet vände åter genom Guds nåd och ofattbara härlighet. Kanske kan även du erinra dig tillfällen i livet då du fått uppleva det?

I varje gudstjänst påminner vi oss om denna rörelse när vi tar emot Herrens välsignelse. Herren vänder sitt ansikte till dig. Det är en rörelse från något Ä till något. En aktiv handling som leder till att livet förnyas. Samma betydelse finner vi också i ordet "omvändelse"; samma rörelse från något Ä till något annat; något nytt som ger liv. Liksom vi instinktivt vänder ansikte uppåt för att möta de första solstrålarna på våren, så inbjuds vi också att vända oss mot ljuset som strålar från Jesu ansikte. Under julen vänder vi oss mot krubban. Vi vänder ryggen mot mörkret där ute för att i stället vända oss mot ljuset i stallet och det ofattbara som inträffade där. Varje gång vi gör den rörelsen sker det en "omvändelse" inom oss; en rörelse från mörker till ljus, från död och hopplöshet, till nytt liv.

Julens högtid är en vändpunkt. När vi tillsammans med herdar och vise män till sist lämnar stallet för att återvända hemåt till våra vardagliga liv så har något hänt inom oss. Vi är inte desamma som vi var förut. Jesus Kristus har på nytt fötts i vårt hjärta. Vi bär nu ett barn inom oss, och det förändrar allt. Nu har det vänt. Nu går vi återigen mot ljusare tider.

En bön av Christina Löwestam
Gud, i dessa de mörkaste av årets dagar
vill jag tacka för vändpunkten
då vi inte längre går in i ett allt tätare mörker
utan vänder våra ansikten mot ljusare dagar.
Mitt i den mörkaste av tider vänder du ditt ansikte till oss
och lyser oss
med ett nyfött barns outgrundliga inre ljus
som blir oss en vändpunkt.
Tack för vändpunkten i livet
där tvivlet vänder sig i tro
och vårt sannaste jag vågar framträda tydligt
med spädbarnets sårbara äkthet,
vändpunkten
då maskernas och föreställningens tid ligger bakom oss
så som senhöstens dunkel gör när julen har kommit.
Tack Gud, för det ljus som skiner klart också i dödsskuggans land.
Hjälp oss vila i tron att vi också nästa gång vi vandrar i mörkret
ska få se ett stort ljus.
Kom med en vändpunkt i varje lidande människas mörker,
kom med ljusare tider för de barn som lider av hemlöshet,
och särskilt för dem som i dessa dagar utvisas från vårt eget land
till en oviss framtid.
Du känner livets innersta och sannaste väsen,
du som själv föddes under de enklaste villkor,
du som uppfyllt själva livet med ditt väsen,
och gjort döden Ä inte till en slutpunkt -
utan till en vändpunkt.

Amen.

Med önskan om en välsignad jul!
/Johanna Fredrixon

16 jul fredag

Tankar från pastorn - juni-augusti 2021

Att vakna upp till liv

När detta skrivs befinner vi oss fortfarande i påsktiden. På torsdag är det Kristi himmelsfärdsdag, men ännu vandrar den uppståndne Kristus vid vår sida här på jorden. Det är en tid av förundran; en tid då vi nyvaket ser oss omkring och upptäcker att allting är nytt och förändrat. Landskapet som alldeles nyss var kalt och dött är nu grönt och frodigt och bestrött av tusentals vitsippor. Herren sade: "Se, jag gör allting nytt!"

Och borta i horisonten kan vi nu också börja ana en tid efter pandemin. Allt fler har nu fått sin spruta och dödstalen sjunker, tack och lov. I skrivande stund har regeringen planerat för en öppning för offentliga samlingar från och med den 17 maj, men om det är något vi lärt oss under den här tiden så är det ödmjukhet inför att planera i förväg. Allt vilar i Guds hand, och vi får stilla vila i förtröstan. Allt har sin tid. Men jag tror att vi är flera som trots allt ändå känner att hoppet om en ny tid nu vågar växa sig starkare inom oss. Hoppet får ny näring av solljuset och värmen, av bara ben och lättare kläder. Ett frö av hopp är sått i vårt hjärtas mylla.

Men vad är det som kommer att växa fram efter den här tiden? Vilken blir frukten av ett och ett halvt år av distans och begränsningar? Det vet ingen av oss ännu. Men jag tror att det finns sådant vi kan göra för att ge det goda de allra bästa förutsättningarna för att växa och vakna upp till liv.

En sak som många av oss håller på med under våren är att jordförbättra inför sommarens odling. Och detta kan vi också göra i vårt eget andliga liv. Vi kan förbereda, gödsla, i vårt hjärtas åker. Fylla oss med det goda näringsrika så att fröet som Gud har sått kan slå rot och växa sig starkt.
Pandemin har visat oss på vikten av det egna böne- och andaktslivet. Vi kan inte förlita oss på att någon annan kommer att förse oss med det vi behöver för vår andliga växt - vi behöver själva ta ansvar, liksom i alla våra relationer. Och kanske har vi uppmärksammats på att det inte är så enkelt. Det är smidigt med söndagar i kyrkan; då någon annan förberett och liksom leder mig vid handen fram till ett gudsmöte. Men nu; hur gör jag när det bara är jag och Gud?

Gemenskapen i Guds församlingen är en omistlig del i kristet liv, men det är också den personliga och nära gudsrelationen på tu man hand. Men hur tar den samvaron sig uttryck för dig? När samtalar du med Gud? När får ni tid tillsammans, bara ni två, i vardagen? Finns det en god jord i din vardag där Guds ord och kärlek kan få slå rot inom dig och växa och ge frukt?

Sommaren inbjuder oss att ta nytag tillsammans med Gud och hitta tillbaka till goda vanor i vårt eget böne- och andaktsliv. Och även om det ser kalt och dött ut, så finns det hopp! Bredvid oss vandrar den uppståndne Kristus, han som kan och vill göra allting nytt. Även du kan få vakna upp till liv igen!

Församlingen inbjuder dig som vill att läsa en daglig andakt tillsammans utifrån andaktsboken "Att vakna upp till liv". Mer info om detta finns här i bladet och på hemsidan.

Om du vill ha personlig vägledning i att hitta goda andliga vanor är du alltid välkommen att kontakta mig för samtal.

Gud välsigne dig!

/Johanna Fredrixon

16 jul fredag

Har du någonsin sett tranbär växa?

Första gången jag såg tranbär var bara för några år sedan. Jag hade gått vilse, men min man Rune var i närheten och jag kunde ringa till honom.

- Ja, jag står här och det är en stor sten och väldigt sankt, förklarade jag och då såg jag tranbären. Först trodde jag att någon hade tappat ut en hink med lingon på marken och jag fattade ingenting.
- Det är tranbär, sa Rune när han kommit fram till mig.
Då såg jag att det inte bara var lösa bär som låg på mossan utan alla var sammanbundna av små, tunna trådar med ett minimalt bladverk som allt låg gömt i mossan och det enda man såg var dessa lysande röda bär. Det var mycket sankt och vi fick hoppa bland tuvorna för att inte hamna i de svarta vattenhålen som omgav tranbärsstället.

Lite längre ut glittrade solen i öppet vatten och överallt dessa gungande grässtrån med sina sköra genomskinliga frövippor.
Skrattande balanserade vi bland tuvorna, ibland halkade vi ner i ett vattenhål och fastnade med stövlarna i dyn, men lyckades ta oss upp. Nästan en hel liter tranbär fick vi ihop. Sen satte vi oss ner lite längre in i skogsbrynet och åt våra smörgåsar och drack kaffet vi haft med oss. Över kärret cirklade en stor fiskgjuse som gjorde några nedslag mot det öppna vattnet, syrsorna spelade och ganska nära intill oss några rödhakar som ljudlöst plockade insekter.

Jag har många sådana ögonblick från alla de år jag fick glädjen att vara med Rune. Fina minnen, oftast precis så, ute i skogen, andäktigt njutande av Guds sköna natur.

Där brukade vi också samtala om vår gudstro. Jag minns att just den här gången pratade vi om Gudsriket.
- Titta på det här grässtrået, förklarade Rune, det hänger samman, varje litet frö förbinds med alla de andra. Grässtrået skulle kunna vara som Guds församling. Alla hänger vi samman och vår uppgift är att vårda fröet, Gudsrikesfröet.

- Vad är då Guds rike? frågade jag.
- Det är där som Gud bor, svarade Rune. I varje människas hjärta bor Gud och där är Guds rike.

Jag tänker ofta på hur Rune förklarade mycket i sin tro genom att se det som bilder i naturen. Han visade på hur allt hänger samman med osynliga trådar, hur vi hör ihop fast det inte syns utåt.

Det står ju i Bibeln att lider en kroppsdel, så lider också alla de andra. Blir en del hedrad, så gläder sig också alla de andra. (1 Kor 12:26) Vi hör ihop som en enda kropp fastän vi alla är olika.

Inte minst under den här svåra tiden, under pandemin, när vi inte har kunnat träffas fysiskt så känns det i hjärtat att vi är tillsammans ändå. Vi har en förbindelse med varandra i den
härlighet som är Guds rike, i den glädje och kärlek som finns i gemenskapen med Gud. Vår gemenskap syns inte just nu, men är ändå en enhet, precis som frön i en gräsvippa eller tranbär som bara tycks vara utslängda på marken.

Vi hör ihop.

/Agneta Johansson







16 jul fredag

Missionsrådet berätta - juni-augusti 2021

Prylladan
Nu närmar vi oss sommaren och Prylladan öppnar sin verksamhet igen. Som vanligt kommer inkomsterna från försäljningen att delas upp mellan olika missionsinsatser. Här kommer en favorit i repris och namnet inom parentes visar vem som ansvarar för den delen. Den är inte ändrad sedan ett par år tillbaka.

28 % Hälsa för alla - i Kongo (Equmeniakyrkan riks)
14 % Läxhjälp till romska barn i Rumänien (Erikshjälpen)
14 % Katastroffond (Equmeniakyrkan Ingarp väljer hjälpinsats)
14 % Social stöttning i närområdet (Equmeniakyrkan Ingarp väljer efter behov)
30 % Bygg- och reparationsfond i Equmeniakyrkan Ingarp

Om du har något som du inte vill ha kvar längre så skänk det gärna till Prylladan. "Många bäckar små" kan hjälpa på andra håll i vår värld.

Babypaket till Kongo
Trots att Flitiga fingrar inte kunnat samlas som vanligt i coronatider har de ändå arbetat på och lyckats tillverka 40 babypaket. Varje paket innehåller filt, handduk, tvättlapp, tvål, tygblöjor och flera bestämda klädesplagg. De här paketen ska snart sändas till Kongo-Kinshasa tillsammans med 6 banankartonger med bandage och kompresser. Bra jobbat!
Visst blir man sugen på att få hjälpa till!? Den här vändan har det inte funnits något smidigt forum för att nå ut med vad som behöver samlas ihop men det kan vi kanske råda bot på när tillvaron blir lite mer vanlig. Om du ändå vill göra något nu, så kan du skänka lite pengar som går till transportkostnaden. Swisha eller skicka in din gåva till församlingens konto och märk den med "Kongo".

Indien
I Sändaren (nr 18, 2021) berättar Jonatan Sverker om situationen i Indien. Landet är mycket hårt drabbat av covid-19 och trots att de har något av världens mest avancerade sjukvård är det endast ett fåtal som får tillgång till den. Den vanliga nationella sjukvården är kraftigt underbemannad och respiratorer och syrgas saknas.

Equmeniakyrkans systerkyrka HCC (Hindustani Covenant Church) har drabbats mycket hårt och många pastorer och andra i kyrkans ledning har dött. Flera dödsrunor har visats i de senaste numren av Sändaren. De efterlevande drabbas inte bara av sorgen utan de blir även utan bostad och inkomster när familjen bott i pastorsbostaden och maken varit familjens försörjare. Equmeniakyrkan har startat en fond för att stötta de drabbade och sjukhus. HCC driver två sjukhus och det ena har byggts om för att ta emot coronapatienter. Nästa utmaning för HCC är att utbilda nya pastorer när så många dött.

Equmeniakyrkan riks har uppmanat både församlingar och privatpersoner att skänka pengar till arbetet i Indien och Equmeniakyrkan Ingarp har sänt 10 000 kr från vår katastroffond. Dessa är från inkomsterna i Prylladan (se ovan), så fortsätt skänk och handla.

Ett tackbrev från George Olvik, som är insamlingsansvarig i Equmeniakyrkan, sitter uppsatt på anslagstavlan i entrén i kyrkan. Han tackar för engagemang, förböner och gåvor samt önskar oss Guds rika välsignelse.

Fairtrade
Vi kunde inte ha något Fairtradecafé nu i maj, men i stället deltog vi i chokladbollsutmaningen. Målet var att vi i Sverige som älskar chokladbollar, så mycket att kakan till och med har en egen dag (11 maj), tillsammans skulle baka 100 000 chokladbollar. Vi i vår församling rapporterade in 302 stycken (Jo Natan, dina 15 kom också med). Vi är många som mumsat gott och tanken bakom är att fler barn ska få gå i skolan. I västra Afrika, där många av världens kakaoplantage ligger, arbetar 1,6 miljoner barn i åldrarna 5-17 år med att skörda kakao i stället för att gå i skolan. Om vi alla väljer Fairtrademärkt kakao så skulle det se annorlunda ut, för inom Fairtrade är barnarbete förbjudet.

Hur gick det då med utmaningen? Tyvärr tror jag inte vi nådde ända fram. De senaste siffror jag sett var något över 60 000 chokladbollar.

På hemsidan Fairtrade.se skriver de "Tack för att du fortsätter göra skillnad genom att välja Fairtrade". Om du inte tycker om onyttigheter som choklad, kakao, te eller kaffe kan du välja bananer eller rosor som är Fairtrade.

/Missionsrådet genom Eva Karin Themar


Fairtradeveckor
Ännu ett sätt att försöka mildra orättvisorna på vår jord är att handla fairtrade. Just när jag skriver den här texten pågår en kampanj från Fairtrade Sverige.

De hävdar: Det kan aldrig bli för mycket fairtrade, godsaker, ekonomisk trygghet, choklad, skolgång, glass, jämställdhet, kaffe eller hållbart jordbruk.

Equmeniakyrkans internationella insamling
Temaåret som Equmeniakyrkan har just nu, går under temat "Till jordens yttersta gräns", Så heter också Equmeniakyrkans internationella insamling, som pågår från första advent till sista januari. Det missionsarbete som Equmeniakyrkan bedriver behöver pengar för att kunna fortsätta med alla de projekt som pågår runt vår värld.

Det jag än en gång vill återkomma till är att de på vår jord som redan innan coronapandemin utbröt hade det svårt, är de som har drabbats värst.

Alternativa julklappar
Visst är det svårt att köpa julklapp till den som redan har allt, men det finns många mycket bra presenter. Vår kyrka, Equmeniakyrkan, och de hjälporganisationer jag känner till, har gåvokort/gåvobevis som går att beställa. Vad kan vara finare än att ge bort en gåva som räddar liv? Om du behöver hjälp kan du prata med Eva Karin.

Be gärna Globala veckans bön och för Equmeniakyrkans mission!

Missionsrådet/ genom Eva Karin Themar















10 jul lördag

Tankar från pastorn - april-maj 2021

I början av året arrangerades intervjukvällar på Zoom, där vi fick träffa olika personer som berättade om sin tro, sitt liv och sin kallelse till tjänst. Av de som intervjuades var det framför allt två personer som berörde mig. Dessa var Sofia Rydén och Ellen Samuelsson. Ni som var med på intervjuerna minns kanske att det är två kvinnor som fått en kallelse att arbeta i sammanhang som få av oss nog hade vågat, och mot verkligheter som de flesta värjer sig för. Sofia fick en kallelse att arbeta med föräldralösa och utsatta barn och familjer i Indiens slum. Vi fick ta del av en berättelse om fattigdom, utsatthet och modernt slaveri, som berörde på djupet. Samma typ av berättelse, men på mycket närmare håll, fick vi från Ellen Samuelsson. Hon blev kallad att hjälpa prostituerade och traffickingoffer i Malmö. Genom henne fick vi möta kvinnor som fråntagits sitt människovärde, och som nu betraktas som handelsvaror av sina förövare.

Det var omöjligt att inte bli berörd av deras berättelser, och jag tror att alla vi som lyssnade gick därifrån med känslor av förfäran, ilska och uppgivenhet. Men jag fick också en aha-upplevelse. För det blev så tydligt vilken viktig roll den lokala församlingen spelar för det goda arbete som görs. Ja, vilken viktig roll vi har. Sofia berättade bland annat om the Stone people. Det är människor som, för att klara livets nödtorft, tvingats låna pengar. Eftersom de saknar medel att betala tillbaka lånet, tvingas de till tvångsarbete av långivarna. Jobbet går ut på att för hand göra småsten av klippblock. De sitter alltså och hugger sten, tolv timmar om dagen, veckans alla dagar. Lönen är så låg att de aldrig kommer att kunna betala tillbaka pengarna de lånat. Det är alltså ett modernt slaveri vi bevittnar. Men World Children Need, som Sofias organisation heter, hjälper de som de kan genom att betala deras skulder och ge dem bidrag så de kan bli självförsörjande. Det är alltså en fråga om pengar. Pengar som församlingar är med och bidrar med. Som samlats in genom offrande, försäljning och arbete från församlingsmedlemmar. Ibland kan det kanske vara lätt att tappa perspektivet när vi gör våra insamlingar till missionsfonden eller offrar till den yttre missionen. Men de pengar som samlas in är medel som befriar och upprättar människor.

I samtalet med Ellen Samuelsson talade vi mycket om värderingar. För vad är det som gör att en människa kan ta sig rätten att köpa en annan människas kropp? Mycket verkar handla om bristande värderingar, där människovärdet har blivit urlakat. Så det finns ett behov av sunda sammanhang, med bra förebilder, som förmedlar de värderingar som allt för ofta brister.

Sammanhang där barn och unga får mötas, och få stabila vuxna förebilder. Och det är ju det som hela vår barn- och ungdomsverksamhet handlar om. Jag tycker det perspektivet är svindlande. För de trygga och sunda sammanhang vi erbjuder formar trygga vuxna. Det arbete våra ledare gör idag kan leda till att en ung människa, som har möjlighet att fatta ett dåligt beslut i morgon, fattar det rätta beslutet.

/Mattias Lewander

10 jul lördag

Tillit

Den senaste veckan har varit väldigt känslomässigt omtumlande för mig. Den inleddes med det glädjande beskedet att vi under helgen har fått ytterligare ett barnbarn, det fjärde i ordningen! En varm känsla av lycka och glädje blandades med lättnad att allt gått bra. Nu kommer en ny liten människa in på arenan, till familjen, släkten, världen! Elliot, unik och med samma behov av att bli sedd och bekräftad som alla vi andra.

Det finns ett litet ord som jag tänkt mycket på den senaste tiden och mer och mer kanske anar betydelsen av. Det är det lilla ordet tillit. Detta ord som man kan läsa både bakifrån och framifrån, liksom för att påminna oss om att det finns en ömsesidighet gömd här. Det lilla barnet lägger sin tillit till att vi på ett självklart sätt ger av den omsorg som måste till, varje dag. Det finns inget så smärtsamt som att se ett barn som tappat sin tillit till vuxna, något jag kommit i kontakt med i mitt arbete ibland. Det är som själva livet stannar av och all kraft måste läggas på att återvinna en tillit till en trygg vuxenvärld. För det är i den ömsesidiga tilliten som barnet vågar växa och utvecklas.

Jag tror tilliten är ett aktivt val. Man måste bestämma sig för att lita på de som står oss nära, även om det innebär risker för egen del ibland. Det kan vara särskilt svårt att återskapa en brusten tillit om man blivit sviken.

Vi går nu in i påsken. Ett av de starkaste avsnitten i Bibeln är en text som är en del i påskens dramatiska händelser, som handlar om svek och förtroende. Den temperamentsfulle Petrus hade fått ett väldigt stort förtroende. Jag ska kalla dig klippan, säger Jesus, för på dig vill jag bygga min församling. Vilken tillit, vilket förtroende!
Jesus väljer att ge Petrus just detta förtroende trots att han visste att Petrus var den som skulle svika honom tre gånger när han arresterades för att spikas upp på ett kors. Kanske finns det särskilt stor kraft till förändring om vi klarar att visa någon tillit trots erfarenheter av svek och tillkortakommande.

Jag gick alltså in i veckan med en stark känsla av lycka. Visste inte då att så mycket skulle förändras blixtsnabbt. Jag fick höra det vid lunchtid på onsdagen. Ett vansinnesdåd i Vetlanda. Allt förändrades snabbt. Förvirring, rädsla och osäkerhet som måste hanteras och tas om hand. "Detta kan inte hända, får inte hända, i vår lilla stad".
En välfungerande organisation ställer snabbt om och bidrar till att hantera den svåra situationen.
Vi människor är vana vid att ha en gemensam tillit och trygghet till vår omgivning och om den tilliten rubbas skapas mycket befogad oro och osäkerhet. Därför måste alla frågor ställas, bilden klarna och viktiga trygghetsskapande åtgärder vidtas.

Det finns en liten intervju i mediaflödet med en äldre kvinna från Vetlanda som med kraft säger "Ingen ska få ta min trygghet från mig, detta kommer vi att klara". Hon står som symbol för de goda krafternas trotsiga motstånd. Trotsigt mobiliserar hon och så många andra vetlandabor en väldigt viktig motkraft. Ett aktiv val, en motkraft också mot de krafter som vill spä på rädsla, hat och ondska.

För där tilliten saknas tar destruktiva krafter över, men livgivande krafter frodas i det utrymme som tilliten skapar.

/Anders Saldner

10 jul lördag

Missionsrådet berättar - april-maj 2021

Fortsätta för Fairtrade

2012 blev Ingarps Missionsförsamling diplomerad kyrka för Fairtrade. Vi åtog oss att ha fairtrademärkta varor vid våra serveringar samt arbeta för att fler skulle få kunskap om vad det innebar med att köpa rättvisemärkta produkter, vilket i förlängningen leder till ett sätt att stödja rättvis handel, mänskliga rättigheter och hållbar utveckling.

Kunskapen om Fairtrade har ökat otroligt bra och 2020 visste 9 av 10 i Sverige vad Fairtrade var. Tack vare detta anser fairtrade.se att det inte längre behövs en organisation som riktar sig just till kyrkor. De tackar oss för den tid som varit och önskar oss lycka till i vårt fortsatta arbete med att sprida kunskap om att vårt sätt att handla och köpa fairtrade kan motverka fattigdom.

Om årets Fairtrade Challenge, 6Ä9 maj, blir av - då när vi brukar mumsa i oss gott och billigt fika, som bland annat scouterna bakat - vet vi inte i nuläget. Vi återkommer med inbjudan om det går, annars har vi ännu ett evenemang att se fram emot när livet blir mer vanligt igen.

Trotsa cykelansiktet

När kvinnor i Sverige på början av 1900-talet ville lära sig cykla avråddes de på grund av att deras vackra ansikten kunde förvridas av vind och ansträngning. Diakonia har just nu en kampanj för att stödja att flickor i Bangladesh ska få lära sig cykla. Den kunskapen kan hjälpa flickor att lättare och billigare kunna ta sig till skolan. De som får gå i skolan blir inte lika lätt bortgifta i tidig ålder utan jämställdheten ökar. Din gåva till Diakonia behövs extra mycket nu i pandemitiden då skolor är stängda och familjers ekonomi försämras. Bg 903-3044 eller swish 90 33 044.

Open Doors och kristna kvinnor

Open Doors, som arbetar mot förföljelse av kristna, gav ut en rapport lagom till den internationella kvinnodagen 8 mars. Här skriver de att kvinnor som konverterat till kristendom blivit utsatta för betydligt mer våld under pandemin. Tidningen Sändaren (2021-03-10) skriver att handeln av kvinnor och flickor ökar, vilket medför att de tvingas in i äktenskap och sexuellt slaveri. Religiös förföljelse av män är generellt sett brutal och visas upp, medan kvinnor utsätts mer osynligt. Mer information finns på Open Doors hemsida.

Böner

Just nu (när programbladet skrivs) pågår fastan och Equmeniakyrkan har gett ut ett material med texter och böner som man kan läsa och be. Materialet heter "Älska och be för världen" och det uppmanar även jag dig att göra. Vare sig vi tänker på Vetlanda, Myanmar eller Bangladesh så behöver vår värld mycket kärlek och bön.

"Gud allt som vi är, är Din gåva till oss. Må allt som vi gör bli vår gåva till Dig. Amen." (Ur Equmeniakyrkans fastematerial)

/Missionsrådet genom Eva Karin Themar

10 jul lördag

Tankar från pastorn - Mannat från himlen - Guds hopp!

Som kyrkor och församlingar är vi i denna tid berövade vår naturliga mötesplats och samlingspunkt. Människan blir till genom mötet med Den andre. Och på samma sätt upplever vi att vi som gemenskap blir till i mötet med varandra. Vi har svårt att tro att det som inte syns ändå finns. Men det som genom tiderna har skapat, format och burit Guds folk är inte troheten till platsen, utan till Jesus Kristus. Det är i HONOM som vi lever och rör oss och är till. Genom Hans Ande är vi ett, en Kropp, tillsammans. Inte genom vad vi gör eller inte gör av oss själva.

Under ökenvandringen efter uttåget ur Egypten fick Guds folk dagligen prövas i sin tillit till Herren. Och de misströstade, gång på gång. Men Herren övergav dem aldrig. Varje dag fick de ta emot precis det som de behövde för dagen. Mannat från himlen. Brödet, som ett uttryck för Guds närvaro och utgivande kärlek. Brödet som en symbol för det goda, hoppet, allt det som vi behöver och längtar efter. En symbol för det nya Jerusalem och den himmelska festen i Guds rike. Genom att äta det brödet fick folket en ny hemvist Ä inte på en viss plats, utan i sitt hjärta. Var är Gud? frågar människan sig. Här är jag, svarar Herren. Alltid nära. Varje dag. Att äta brödet skulle kunna beskrivas som att äta hopp Ä att inta hopp och att fylla sig med hopp. Att mätta sitt oroliga hjärta med det goda som Gud ger Ä hopp för varje dag.
Och Gud är trofast. Han är den densamme igår, idag och i evighet. Också idag kan du få ta emot manna från himlen; Guds goda och livgivande hopp!

I brist på templet kan även vi, under vår ökenvandring, bära med oss Guds tabernakel. Vi kan slå upp vårt tält där vi befinner oss just nu och gå in i Guds närvaro. Han ger oss det vi behöver just nu, just idag. Genom sin Ande har han skrivit sitt levande Ord i våra hjärtan. Vi får misströsta, klaga och bli trötta. Gud tål det, jag lovar. Men i Hans närhet kan någonting annat väckas inom oss. Kanske kan vi en liten stund få låna Guds blick på oss själva och vår situation, och kanske kan vi i det ljuset ana även något annat och något mer än enbart öken och sand. Kanske ser vi då även soluppgången i öster och ett nytt land som skymtar i horisonten. Så smakar mannat i öknen; det smakar hopp.

Likt Guds folk under ökenvandringen är denna period en daglig övning i tillit. Men det är också en inbjudan att dag för dag få möjlighet att växa i lärjungaskap. Varje dag förser Herren dig med manna från himlen Ä har du märkt det? Ibland är det storslaget, men oftast inte. Det kommer till dig i de små sakerna. Ett ord, en ton, ett ögonblick. Kanske kan fastan innan påsk vara ett gott tillfälle att öva sig lite extra i uppmärksamhet. Att dagligen ställa sig frågan: på vilket sätt har Herren mött mig idag? Jag tror att du kommer att bli glatt överraskad. Och inte minst, fylld av hopp!

Med önskan om Guds rika välsignelse!

/Johanna Fredrixon

Om bloggen

Här delar församlingsmedlemmar med sig av sina upplevelser i vardag och helg.

Våra pastorer har skrivit många texter i vårt tryckta programblad och några av dem publiceras här.

Vårt aktiva missionsråd berättar om lokalt och globalt missionsarbete.