11 jun måndag

Tankar från pastorn - Det här med att få något att växa

Nu grönskar det i dalens famn!
Nu doftar äng och lid!
 
Varje vår kommer det över mig, nästan som en medfödd instinkt: jag vill odla! Jag vill gräva i jorden, känna doften av den rika mullen. Jag vill se de små skira gröna bladen sticka upp och dag och för dag följa deras växt. Jag vill äta egenodlat: rabarber, hallon, rädisor, sallad – och inte minst, sockerärtor! Jag vill att det ska blomma och spira i varje vrå. (Till och med gräset kan jag ibland få för mig att vilja äta, när det är sådär friskt och grönt och härligt på alla sätt och vis…).

Men så blir det som det blir, samma visa varje år. De där små fröna som jag så noggrant satte ner i jorden blir det sällan så värst mycket av…
Ogräset växer och frodas, men var är smultronen? Luktärtorna och krassen? De fem små jordgubbarna som till slut tittar fram är små och äts upp i ett nafs av små barnmunnar, och så står jag där på Ica som vanligt och plockar på mig i fruktdisken. Besvikelsen breder ut sig och självförtroendet vad gäller odling får sig en törn. Samma visa varje år. 
 
Men varför? Det verkar ju så lätt! När jag läser i böcker om odling och googlar olika växer så verkar det vara den enklaste saken i världen.
”Sätt fröet i jorden, vattna rikligt. Bli belönad.”. Men riktigt så lätt kanske det ändå inte är när allt kommer till kritan… Jag börjar sakta men säkert förstå att det nog behövs lite mer än så. För hur ser jordmånen ut, som fröet sätts ned i? Och hur är det egentligen med omsorgen och ihärdigheten, finns den? Att så är väl en sak, men att rensa, sköta och vårda, ja, det kräver kanske ett större mått av engagemang… 

Jag drar en parallell till det andliga livet. Kanske kan man se samma mönster vad gäller växt även där? Att så och sätta frön går väl an, det gör man vid enstaka tillfällen. Men att hålla ut i daglig vård och näring kan vara svårare.  

Psalmisten skriver i psalm ett: ”Lycklig den som inte följer de gudlösa, inte går syndares väg eller sitter bland hädare, utan har sin lust i Herrens lag och läser den dag och natt. Han är som ett träd planterat nära vatten – det bär sin frukt i rätt tid, aldrig vissnar bladen.” 

Strax är sommaren över oss och det kommer att ges gott om tillfällen till sådd. Möten, guds-tjänster, läger, bra poddar i lurarna när vi ligger i hängmattan eller klipper gräset. Guds ord som sås i våra hjärtan och rör vid våra liv. När det sker får vi vara tacksamma och glädjas! Men vi får också påminna oss om att allt detta kräver fortsatt vård och omsorg för att det ska få växa, bli livskraftigt och bära frukt också under tiden som kommer. Vi behöver umgås med det där ordet som blivit sått inom oss, ofta och intensivt. I våra tankar, i våra böner och i samtal med andra. Där och då kommer vi också att få skörda. Den solmogna goda frukten ges åt den ihärdige och kan sällan stressas fram. Sakta men säkert är det något som jag börjar att förstå. Det gäller både den andliga växten och den i min trädgård.  

Jag ber att sommaren ska få vara en tid för sant växande, för dig och för mig och i vår församling. En tid när det goda Ordet kan få slå rot och växa sig kraftigt. Med Guds hjälp och ett visst mått av beslutsamhet vågar jag mig på det igen. Här ska det odlas!  

/Johanna Fredrixon

Om bloggen

Här delar församlingsmedlemmar med sig av sina upplevelser i vardag och helg.

Våra pastorer har skrivit många texter i vårt tryckta programblad och några av dem publiceras här.

Vårt aktiva missionsråd berättar om lokalt och globalt missionsarbete.