Berättelser ur livet

10 må apr

Bära sin lycka

Våren 2016 minns jag som grå. Grå, tung som bly och smärtsam. Både fysiskt och psykiskt. Hur kunde jag som bokstavligt talat bar på lycka inte glädjas?


Det grå började redan en dag i slutet av januari då en av mina kollegor tog ett hårt tag runt mina axlar, skakade mig lätt fram och tillbaka, såg mig rakt in i ögonen och sa bestämt: "Nu ringer du en barnmorska, för så här ont ska du inte ha nu". Jag var gravid i vecka 21 och min kollega hade rätt, det ska inte göra ont i magen redan då.


Men ont gjorde det, varje dag. Jag var rädd, ända in i själen, varje dag. Men också tacksam, varje dag. Tacksam trots en känsla av hopplöshet och vanmakt. Tacksam att få leva i Sverige, i ett land med fantastiska möjligheter och helt bekvämt i säkerhet. I stort sett varje dag grät jag över min situation, men också för allt jag såg på nyheterna. Tårarna sprutade över alla dessa stackars människor, framförallt över barnen och de kvinnor i samma situation som jag. Kvinnor som inte bara mådde dåligt utan också behövde fly genom världen för att komma till trygghet. Många tårar blev det.

Min smärta togs på allvar och rädslan jag hade på grund av smärtan var befogad. Vi fick flera extra kontroller av barnmorskor och läkare som såg till att lyckan jag bar på stannade kvar.

Våren kom 2016 precis som alla andra vårar.
Solen sken längre dag för dag och värmde upp allt grått, fick knoppar att brista ut i blomning och grönska. I slutet av april växte hoppet inom mig i takt med lyckan i min mage. Samtidigt som dagarna blev ljusare så bleknade den hopplösa känslan bort. Den blytunga grå massan som borrat sig ända in i själen luckrades upp en liten bit i taget. För varje dag som gick var det mindre och mindre farligt och på något sätt kopplade jag då bort den fysiska smärtan. Det onda gjorde helt plötsligt inte lika ont längre.

Våren tog slut och blev till sommar. En hel lång grå vår blev till en fantastisk ljus, underbar, känslostormande sommar. Efter mer än 20 veckor av rädsla för en för tidig födsel så kom hon tillslut (ironiskt nog så sent som i vecka 42). Hon som var lyckan jag burit på. Smärtan jag kände den dagen hon kom var "ingenting" i jämförelse med det jag känt under flera månader.

Våren 2017 känns ljus. Här på västkusten blommar det för fullt i rabatterna och mina fräknar blir fler och fler. I år är våren verkligen ljus. Den glittrar ikapp med solens glitter i havet och livet känns lätt, så lätt Ä för mig i alla fall.

För tänk så olika det är. Ett år. Hur livet helt plötsligt vänder och tar en ny riktning. Svängar hit och dit som vi inte hade räknat med. Toppar och dalar som ingen hade kunnat förutspå. Vi är alla med om det, mer eller mindre och i olika delar av livet.

Det går upp och ner, ner och opp,
grisen gal i granens topp...
Gode Gud ge till den som behöver:
styrka och nytt hopp!

Kategorier

Berättelser ur livet

27 fr jan

Herrens beskydd

Jag fyller snart 20 år, jag är snart en ung vuxen på riktigt. Jag har tagit ett stort kliv in i livet under det senaste året och då kommer man också till insikten kring hur skört bandet mellan att vara levande och död är. Jag är en grubblare, jag funderar kring det mesta och vrider och vänder på saker tills jag ser en någorlunda logik kring vad som är.

Jag kom nyss hem från ett samtal med min syster där vi diskuterade just hur tacksamma vi är för att vår stora familj aldrig har stött på någon ordentlig tragedi. Det är en välsignelse. Varje morgon har mormor och morfar bett för precis alla i vår släkt, för församlingen och för den som behöver en bön. Varje kväll innan mamma ska sova ber hon Gud att skicka ut sina änglar att beskydda hennes barn. Det är en välsignelse. För mig är det också logiken bakom att vi aldrig stött på någon större tragedi.
Herrens beskydd.

Men vetskapen kring livets skörhet är ändå något jag tänker på mycket. Jag är ofantligt rädd att saker kommer förbli osagda för att man inte vågar och sen en dag blir det för sent, för livet har sin gång. Det är en sån klyscha att säga "innan det blir för sent", men det är minst lika klyschigt att tänka "tänk om". Jag tror vi alldeles för många gånger hålls tillbaka av oss själva och av andras åsikter, men jag vill inte hållas tillbaka av larviga osäkerheter för att en dag ångra mig bittert när chansen är förbi.

Jag går på Liljeholmens Folkhögskola där jag läser en låtskrivarlinje. En av mina klasskamrater brukar innan en av sina låtar dela med sig av en liknelse. Han pratar om livet som de där gamla risiga Trabantbilarna. I den risiga Trabanten sitter man med de människor som man älskar mest. Bilen rullar utan bromsar mot ett stup och man har bara en begränsad sträcka innan man störtar mot en avgrund. I den stunden, innan bilen faller chanslös mot sitt definitiva slut, har man en möjlighet att säga precis vad man känner till dem som sitter med en i bilen. Skulle man låta chansen gå förbi?

Jag vill vara ärlig, jag vill inte hållas tillbaka av varken mig själv eller andra. Jag hoppas att ni fattar någons hand medan vi alla sitter i varsin Trabant, jag hoppas att ni vågar chansa och öppna era hjärtan. För livet är kort, vare sig vi vill det eller inte, och på vägen får vi lita på Herrens beskydd.

Om vi inte ses tidigare hoppas jag att vi ses i kyrkan den 25e mars klockan 19, då får ni höra vad jag pysslar med om dagarna. Önskar er allt gott tills dess.

/Klara Frisk

Kategorier

Berättelser ur livet

26 on okt

Hälsningar från Zambia

Jag och min reskamrat Linda har nu varit i Zambia och Mpongwe i lite mer än en månad. Det har blivit oktober, den varmaste månaden på hela året här. Termometern visar på över 40 grader varje dag och vi går runt och svettas och dricker litervis med vatten samtidigt som vi jobbar på med de olika projekten som finns här. Jag är på sjukhuset med sjukhuspastorn några förmiddagar i veckan och ber för patienterna. Jag försöker prata lite med dem också, och även om det oftast bara blir någon hälsningsfras på lamba, språket som talas mest här, är besöken väldigt uppskattade. Vi skrattar tillsammans, vi gråter tillsammans, och vi ber till samma Gud. Det känns tryggt, att var jag än befinner mig så är Gud densamme, och han hör oss oavsett om vi pratar svenska eller lamba.

Det jag har jobbat mest med sedan jag kom hit är att vara med och starta upp ett sömnadsprojekt. Jag och Ann, en brittisk missionär, har träffats i hennes hem tillsammans med sex zambiska kvinnor och börjat lära dem att sy. Vi har en blandning av elektriska symaskiner, tramp-maskiner och handmaskiner. De allra flesta är väldigt gamla och är ingenting som min Husqvarnamaskin där hemma så även jag har fått lära mig hur de fungerar. Och när inte jag lär mig nya saker försöker jag vara en lärare för
kvinnorna. Först fick de öva på att sy rakt, vilket var en utmaning för de flesta. Sedan avancerade vi till att sy tygpåsar som de kan ha sina olika tillbehör i, och efter det gjorde vi gardiner till sjukhuset. Nu har vi börjat sy skjortor till den stora beställningen av skoluniformer vi har fått. Både jag och Ann är otroligt glada över utvecklingen, och jag har det så fantastiskt roligt när jag jobbar med det här projektet. Det är ett härligt gäng kvinnor jag får arbeta med, som skrattar när något råkar bli fel och som gör små segerdanser när något är klart. Målet med sömnadsprojektet är att starta upp ett kooperativ som kvinnorna ska kunna driva själva, utan min och Anns hjälp. Vi vet att det kommer att ta tid, för saker och ting tar tid i Zambia, men vi tror på att Gud är med hela vägen.

Livet här i Zambia är spännande, utmanande, jobbigt och roligt på samma gång. Det har inneburit kulturkrockar, hemlängtan och skrattattacker. Vi har åkt på ett lastbilsflak i tolv timmar, ätit med händerna, förundrats över våra mangoträd och suttit på små träbänkar under evighetslånga gudstjänster. Vi tar en dag i taget och litar på att Gud har koll när vi inte har det.

Tack för ert stöd och era böner, fortsätt gärna att be för de olika projekten och människorna här.

Allt gott!

/Beatrice Sigfridsson

Kategorier

Berättelser ur livet

14 on sep

I flyktingkrisens centrum

Jag minns när jag var liten och olika personer från församlingen brukade berätta om deras upplevelser under volontärresor. Det var alltid lika intressant men jag fann det ofta svårt att förstå när de berättade om hur deras resa fullständigt hade förändrat dem. Hur kan en volontärresa helt förändra en människa? Men jag förstår nu.

Om mindre än en månad har ett helt år passerat sedan jag engagerade mig aktivt som volontär i flyktingkrisen. Under ett år har hela mitt liv förändrats och jag är idag en annan person med helt andra perspektiv på livet. Sedan mars har jag arbetat varenda dag som volontär i flyktingkrisens centrum, på ön Lesvos i Grekland. Jag har fått uppleva lycka, sorg, död, frustration och vänskap men framför allt kärlek. Så otroligt mycket kärlek.

Jag är en del av en en räddningsorganisation som arbetar längs med kusten. Vår arbetsuppgift är att spana ut över havet mot Turkiet efter flyktingbåtar som försöker att nå Grekland och se till att de överlever resan hit. Vi volontärer sitter vid stranden tillsammans varje natt. Vi pratar, sjunger, umgås och ser ut över havet efter olika tecken på flyktingbåtar. Jag ska vara ärlig, det är ett väldigt slitsamt arbete och vi lider ständig brist på sömn då vi under dagarna har annat arbete att sköta eller arrangerar badaktivititer för barnen i flyktinglägren på ön. Men det är värt allt arbete och slit. Jag finner ny energi hos mina kollegor, flyktingarnas tacksamhet och från alla ni underbara människor där hemma i Sverige. Det är en otrolig känsla att komma hem efter en natt utan sömn och få fina och uppmuntrande meddelanden från familj, vänner, församlingsmedlemmar och även från människor jag aldrig har träffat som uppskattar det arbete vi gör.

För allt handlar om perspektiv. Om du hade varit i dessa människors situation. Deras hem har förstörts i ett fruktansvärt krig och de har ingenstans att ta vägen för att skydda sina barn. Hade inte du velat att någon hjälpte dig och din familj?

Jag hade garanterat velat att någon tog emot och hjälpte mig och min familj. Det är kanske därför jag är här. I hopp om att någon i framtiden finns där för mig när det är jag som behöver en hjälpande hand.

Vi måste försöka skapa vårt eget paradis här på jorden genom goda gärningar och genom att ta hand om varandra. Försök att behandla andra som du själv skulle vilja bli behandlad.

Det finns många sätt att engagera sig och hjälpa till. Antingen som volontär eller genom att donera pengar. Att skänka pengar gör en otroligt stor skillnad. Skänk pengar till stora och kända organisationer som UNHCR, Röda Korset, Läkare utan gränser eller Erikshjälpen men också till mindre volontärorganisationer. Vi volontärer gör ett gigantiskt arbete i att fylla luckorna där stora hjälporganisationer och myndigheter inte klarar av att hjälpa flyktingarna eller att politik hindrar dem från att kunna hjälpa till. Du kan skänka pengar till den organisation jag arbetar för, ERCI - Emergency Response Centre International. Vi är nu flyktingarnas sista hopp om att få hjälp under deras farliga båtresa från Turkiet till Lesvos då vi är öns sista räddningsorganisation som är kvar på den södra delen av ön. Under de senaste dagarna har vi ensamma räddat människor som har försvunnit ute till havs och sett till att båtar säkert nått land.

Sedan uppmuntrar jag dig att hjälpa till hemma i Sverige med att integrera de människor som redan har nått Sverige. Om vi vill att dessa människor ska integreras i vårt samhälle så är det upp till oss som bor där att möta och integrera dem. Det är vi som är nyckeln till en lyckad integration. Vem vet, kanske finner du nya vänner för livet som jag har gjort.

Jag vill avsluta med att tacka er alla för det stöd jag får, både ekonomiskt och känslomässigt. Utan er hade inte mitt arbete här varit möjligt. Jag ser fram emot att återvända hem och få berätta för er om mina upplevelser som volontär i den pågående flyktingkrisen.

/Erik Gerhardsson

Bildtext: Förbereder oss för att ta emot en flyktingbåt som leds in till stranden av vår sjöräddningsbåt i morgonsolen.

Kategorier

Berättelser ur livet

10 fr jun

I Rumänien

Den tredje maj åkte jag, Matilda Robertsson, och Joel Sigfridsson med vår K2-grupp*) till Rumänien i fem dagar. Vi åkte till Marghita för att besöka organisationen EFI fadder som har bedrivit verksamheten FCE i Marghita i 20 år, och har försökt att hjälpa barn och ungdomar att få en bra uppväxt och ge dem en utbildning.

FCE har många olika små projekt och vi var och besökte några av dem.

Ett av projekten de har är ett dagcenter för ungdomar med funktionshinder. De har gått ut skolan men har svårigheter att skaffa sig ett jobb. På dagcentret får de göra kort och stöpa ljus som de sedan säljer. Det vi gjorde på dagcentret var att umgås med dem och hjälpa till att göra kort.

Ett annat projekt som vi var på var after school dit barn åker när de har slutat skolan för att få hjälp med läxor men även få hjälp med att hålla sig rena. När vi kom dit så var de flesta barnen ute på rast och lekte så vi fick vara med dem och spela fotboll och hoppa hopprep.

På fredagskvällar brukar de ha ett ungdomsmöte, där vi var med och medverkade med sång och drama. Under mötet sjöng vi lovsånger och Mattias Gustavsson från Pingstkyrkan höll en kort predikan. Efteråt spelades det spel och fotboll, K2 mot Rumänienungdomarna (de vann!).

För mig har resan varit lärorik för att jag har fått se och uppleva hur de lever i Rumänien där de flesta är fattiga. Fattigdomen blev synbar när vi var ute i Marghita och såg oss om. Där kunde man se de stora kontrasterna mellan rikt och fattigt, exempelvis på hur alla hus såg ut. En del var stora och färgglada medan grannens hus kunde vara ett ruckel.

Jag har fått se hur FCE har hjälpt och påverkat Marghitas barn och ungdomar på ett positivt sätt.
Vill du läsa mer gå in på deras hemsida: www.efifadder.se

/Matilda

*) K2 är en frivillig fördjupningsgrupp efter konfirmationen.

Kategorier

Berättelser ur livet

30 on mar

Allt av nåd

"Allt av nåd" stod det på den korsstygns-broderade tavlan som hängde i vardagsrummet hemma i mormors hus. Allt av nåd. Den var en del av det varma hem vi ofta besökte, det var en självklarhet, inget att ifrågasätta. Känner du att allt är av nåd?

Vi lever just nu i en värld med obegränsade behov. Varje dag blir vi påminda om att människor flyr för att överleva, flyr från orättvisor, flyr från våld. Barn, unga, gamla, människor som är mitt uppe i livet, människor som du och jag. När de lämnar allt de har, när de sitter i en ostadig gummibåt på ett stormigt hav, när deras fötter blöder efter de långa vandringarna. Tror du att de känner att allt är av nåd?

Under mina månader som följeslagare i Östra Jerusalem mötte jag dagligen människor som levde med orättvisan som sin följeslagare. Jag fick se hur människors hem förstördes och drömmar om ett vanligt liv raserades av bulldozers. Barn blev hemlösa för att de bodde i ett hus där det istället skulle byggas väg för bosättare. Jag tror inte de människor jag fick följa där upplevde att allt är av nåd.

Nära oss i vår vardag möter vi nästan dagligen medmänniskor som mår dåligt. Ensamhet är en utbredd känsla hos många äldre. Många unga kämpar med psykisk ohälsa, känsla av att inte vara omtyckt, att inte vara tillräcklig, att inte hitta vad som är mitt rätta jag. Orkar man då tänka att allt är av nåd?

Våren börjar så sakteliga göra sig påmind. Mörkret byts mot ljus. Fler och fler träd och buskar knoppas och snart slår livet och blommorna ut. Naturen får ny energi. Vi får tillsammans hjälpas åt och vårstäda, ta in det nya livet. Vi får dela med oss av vår tro och vårt hopp, att allt är av nåd. För det är väl ändå det som är vår tro. Hur omöjligt det än kan kännas och upplevas. Hur banalt eller radikalt det än kan låta.

Jag har en likadan tavla som den som hängde hemma hos mormor. Den är köpt på en loppmarknad någonstans. Just nu sitter den inte uppe utan den ligger i min hylla där jag förvarar lakan och dukar. Kanske en dag känner jag att allt är av nåd. Kanske får den en dag sitta uppe på en av mina väggar och påminna mig om att allt faktiskt är av nåd.

/Sofia Magnusson

Bilden föreställer kors inpräntade på väggarna i Gravkyrkan, Jerusalem.

Kategorier

Berättelser ur livet

9 må jun

Öppnar nya dörrar

För ett år sedan visste jag precis vad jag skulle göra med mitt liv. Jag var äntligen klar med mina gymnasiestudier som har släpat efter i så många år efter studenten. Men nu var jag äntligen redo för högskolan. Nu hade jag den behörigheten som krävdes och jag kände mig redo även mentalt. Året på SVF hade tagit bort större delen av min rädsla för skolan. Nu skulle mitt liv börja!

Jag hade sökt in till förskollärarprogrammet i lite olika städer, visste inte riktigt vilken stad som skulle bli bäst för mig, så jag la det beslutet helt i Guds händer. Jag ville bara hamna någonstans där jag kunde känna mig hemma och veta att jag skulle stanna ett tag och inte behöva flytta runt så mycket som jag gjort större delen av mitt liv.

När dagen kom då jag skulle få reda på i vilken stad jag skulle börja mitt nya liv blev det inte något firande som jag hade tänkt mig. Jag kom inte in. Jag var helt mållös och ärligt talat helt förtvivlad. Vad skulle jag göra nu? Jag hade ingen plan B. Det fanns inget annat alternativ, jag skulle ju bli förskollärare. Jag hade gett Gud tre alternativ, tre olika städer där jag skulle börja plugga och Han gav mig inget utav dem. Mitt liv vändes upp och ner.

Jag hade inget sommarjobb förra sommaren och var stundtals ganska rastlös. Min bror Marcus frågade sina vänner på OMs (Operation Mission) kontor om de behövde lite hjälp under sommaren. Det tog de tacksamt emot.

Jag kom dit och skulle hjälpa till första gången bara några dagar efter att jag fått beskedet om att jag inte kom in på högskolan. Och när de hörde att jag inte längre hade några planer för hösten frågade de om jag skulle kunna tänka mig att jobba volontärt med dem ett tag.

Efter mycket bön och många råd-samtal med mina föräldrar upplevde jag att det var nog det här Gud ville att jag skulle göra. Pappa sa en gång till mig att det är lättare för Gud att leda någon som rör sig än någon som står stilla. Jag insåg att det var precis vad som hände. Jag rörde mig för fullt, hade en plan och gick mot den, men Gud hade en annan, så han stängde den dörren och öppnade en annan.

Jag hade mitt liv planerat, trodde jag visste vad som skulle bli bäst för mig, visste bara inte på vilken plats detta skulle ske. När jag då la det beslutet i Guds händer passade han på att ändra mina planer, och jag är nu övertygad om att det blev till det bättre.

Jag har nu jobbat med OM i snart ett år. Har många gånger frågat Gud varför han kallade mig in i detta, speciellt i början. För ska jag vara ärlig visste jag egentligen inte riktigt vad jag gav mig in på, men jag upplevde att det var vad Gud ville jag skulle göra just nu.

Gud har jobbat otroligt mycket i mitt liv. Jag har fått vara med om många spännande resor och upplevelser. Men det var varit mycket jobb och jag har fällt många tårar. Men nu vet jag att Gud är med mig hela tiden. Han är med i varje situation och han har full kontroll över mitt liv. Min uppgift är bara att låta honom styra och våga följa dit han leder.

Jag har ganska nyss kommit hem från en resa till Indien och i både förberedelserna inför resan och under tiden där har jag vågat lita mer och mer på att Gud vet vad han gör. Jag vet fortfarande inte riktigt vad Gud har för plan med mitt liv. Men jag vet nu att vad Han än har tänkt kommer han förbereda mig på det sättet som behövs.

Jag har även bestämt mig för att fortsätta jobba med OM ett år till. Ett år till där jag kan växa i min relation med Gud och sprida vidare den kärleken och friden Han ger mig.

/Hanna Larsson

Kategorier

Berättelser ur livet

30 fr maj

Hälsning från konfirmanderna i Rumänien

Hejsan alla ni som läser det här!

Här är det härligt - sol bad och två hela fina dagar har vi varit här. Men så är det bara för oss. Vi kom inte hit för en solsemester, utan för att titta på hur man kan ha det om man inte har lika mycket pengar, lika många vänner eller ett lika fint land som vi.

Den 29/5 var vi iväg på olika platser med våra grupper, vi träffade barn som hade blivit lämnade redan vid födsel, vi träffade människor med förståndshandikapp som hade blivit lämnade lite senare för det hade varit för svårt att ta hand om dem och på eftermiddagen var jag (Alice Themar), Emma Andersson och Ellen Andersson iväg på en liten längre resa då vi fick komma till ett slags sjukhem. I början var det hemskt, de kom och mötte oss i en stor flockliknande grupp direkt innanför stängslet som var uppsatt runt gården de bodde på. Vi blev först jätterädda för de var väldigt närgångna och såg lite speciella ut när de gick på underliga sätt pga deras sjukdomar. Sedan ledde de oss till ett kapell där vi skulle ha en liten samling, och den samlingen kommer jag nog aldrig att glömma.

Vi fick lära oss ett ord som vi hälsade till dem med. Det uttalades "patche" och betyder 'frid'. Alla blev glada och innan vi satte oss lekte vi lite klapp- lekar inne i kapellet tog det lite tid innan de med rullstol och lite krumma kroppar hade satt sig, men sedan började samlingen, och jag förstod inte mycket, för de sjöng på rumänska. Men jag förstod att, efter allt det hemska de hade vairt med om, hade de funnit trygghet i en man som heter Jesus! För när vi sjöng, så sjöng alla och de grät och det fanns en lycka i deras ögon! En lycka som du inte får när du köpt en ny dyr bil eller när det äntligen ringer ut för sommarlov! Efter att Conny hade predikat om Kristi himmelfärd, och vi bjudit dem på kex och dricka åkte vi hem, men det var som att en del av mig fortfarande var kvar där, med de där människorna. Och jag tror det är meningen, för att man inte ska (om det nu är möjligt) glömma den speciella upplevelsen man varit med om.

Imorgon åker vi hem, men jag vill att alla ni där hemma och även vi här nere ber för Barbro, Lars och de här människorna som vi mött på resan. Det är DET MINSTA vi kan göra!

/Alice Themar

Kategorier

Berättelser ur livet

24 ti sep

Stop for the one

Zaina 11 år, klädd i ett dammigt brunt tygstycke, tittar osäkert på mig med sina stora bruna ögon. Hon har tagit en paus från sitt strövande på Pembas mörka partygator denna fredagskväll och satt sig ner bredvid mig på en bambubänk för att samtala. Det är ett barn fyllt av rädslor jag har vid min sida. Hon ger mig sin berättelse och trots att hon har en annan trosuppfattning än jag frågar hon om jag kan be för henne att min Jesus ska ta bort hennesrädslor. I hennes värld är det sällsynt att någonmöter hennes blick, lyssnar, uppmuntrar och sätter ord på hennes sanna värde och identitet. Så för mig är det ett stort privilegium att få fylla upp hennes kärlekstank denna kväll. En ny lättnad syns i hennes ansikte efter vårt möte. Hon går iväg med ett leende och ett "vi ses" och återigen landar innebörden av ett av Iris Ministries kärnbudskap "stop for the one" ("stanna upp för den enskilde") lite djupare i mig.

Missionsarbetet som Iris påbörjade i Moçambique för 18 år sedan har förvandlat en hel nation. Efter två krig var landet vid den tiden i djup kris, klassat som ett av världens fattigaste länder med en svårt sargad befolkning. Idag ser vi ett land som fort-farande är kvar i svår fattigdom och som har lång väg att gå i utveckling, men samtidigt en nation med betydligt färre föräldralösa barn, hungriga magar och sjuka kroppar, tio tusen fler kyrkor, skolor, jobb och nytt hopp. Varför? För att Heidi och Roland Baker inte skrämdes av massorna och de obegrän-sade behoven, utan var villiga att svara ja när Gud kallade dem till en av världens mörkaste platser för att älska människor, steg för steg, en person i taget. Det är lätt att bli modlös och tappa drivkraften när vi ser de stora massorna runt omkring oss. Även ombehoven utåt sett yttrar sig tydligare i Moçambique är brustenheten precis lika utbredd i väst. Men det handlar inte om massorna. Det har och kommer alltid att handla om personen, den enskilda individen, som jag har framför mig i ögonblicket. Människor är desperata efter den kärlek och hopp som finns i mig. "Kristus i er, härlighetens hopp" (Kol 1:27). Att Gud bor i mig gör hela skillnaden. Det är genom mig Guds rike kan komma på jorden såsom ihimmelen (Matt 6:10).

Tänk om jag alltid kunde vara närvarande i ögonblicket. Se personen framför mig, ge personen tio minuter eller en timme av min dag. Kanske hon bara behöver en blick, en kram eller en middags-inbjudan för att få sitt liv förvandlat. När jag stannar upp och ser vad som är framför mig just nu låter jag Jesus öppna mina ögon så att jag kan se personen i massorna. Jag ser barnet i trasor, den hungrige mannen med ett ben och den ledsna västerländska damen som inte kan hitta sitt toapapper. Jag vill vara där för dem allihop, en i taget, för att Jesus låter mig se vad Han ser och känna vad Han känner för individen.

Ingen kan stanna för alla, men alla kan stanna för någon. Jag är bara en liten människa med en mycket stor Gud. Därför vill jag inte missa tillfället att se vad och vem som är framför mig just nu, för Gud kan ha vad som helst på sin agenda och med den största glädjen vill Han genomföra sin plan tillsammans med mig. Idag och imorgon vill jag komma ihåg den enskilde, älska den enskilde, vara där för den enskilde. Vem kan du stanna upp för idag?

Varma hälsningar från Moçambique,

Elin Eckerberg

P.S. Älskade Ingarpfamilj, välkomna att hälsa på i Pemba när ni vill! D.S.

Kategorier

Berättelser ur livet

Om bloggen

Här delar församlingsmedlemmar med sig av sina upplevelser i vardag och helg.

Våra pastorer har skrivit många texter i vårt tryckta programblad och några av dem publiceras här.

Vårt aktiva missionsråd berättar om lokalt och globalt missionsarbete.