Du är här:Start > Blogg

1 jun torsdag

Missionsrådet berättar

Så har ännu en lastbil med bland annat kläder och möbler åkt iväg till Estland. "Vän till vän" har nu 15 affärer med en omsättning på nästan 20 miljoner svenska kronor. De har mer än 100 anställda + volontärer och på det här sättet stödjer de flera sociala projekt och hjälper människor att få en förändring i sina liv.

"Det är uppmuntrande att se hur Gud leder oss till att ta nya steg in i det Han vill använda oss till och göra världen till en bättre plats". (Citat hämtat ur deras nyaste nyhetsbrev som finns uppsatt på anslagstavlan i kyrkan).
Målet är att ha 20 secondhandaffärer år 2020.

Tack till er som skänkt och hjälpt till att lasta. Ett särskilt tack till patrullen Ugglan som ställde upp och bar pianot på Höreda skola.

Skänk en "Dagens" till Afrika och rädda liv. En vanlig utelunch i Sverige kostar ungefär 100 kr. Samma summa räcker till ett matstöd för ett hushåll med sex personer i en vecka i svältens Somalia. Diakonia ger humanitärt stöd i landet och tar tacksamt emot ett bidrag. Lämna din gåva i sparbössan som finns på serveringsbänken i kyrkan när det är samlingar eller swisha till 90 330 44.

När vi ordnade årets Fairtrade Challange i Missionskyrkan den 12 maj, kom många fika- och matsugna gäster. Drygt hundra personer åt godsaker bakade med någon eller flera rättvisemärkta ingredienser. Som vanligt bakade bland annat upptäckarscouterna. Kaffet och teet är alltid Fairtrade i kyrkan. Nytt för i år var tacobuffén, som mottogs tacksamt.
Intäkterna delades mellan Brobygget, Estland och svälten i Afrika.

Den 4 april fick Anna Rydsmo, som är församligens kontaktperson för Kyrka för Fairtrade, motta ett överraskande och glädjande besked. Ingarps Missionsförsamling hade blivit utsedd till en av Kyrka för Fairtrades "Guldkorn 2016".
Vår församling var en av de 6 som valdes ut i Sverige för att vi ansågs vara ett gott exempel och en inspirationskälla för andra församlingar. Vi uppmanas vara stolta över vårt arbete med rättvis handel och Fairtrade.

Under våren har Diakonia haft en kampanj med namnet "Kryphålet". Sveriges lag säger att vi inte ska exportera krigsmateriel till stater som gör sig skyldiga till grova och omfattande brott mot mänskliga rättigheter. Ändå exporterar Sverige krigsmateriel till 28 länder där människor torteras och fängslas för sina åsikters skull. Genom kryphål i lagen kan försäljningen fortsätta.

Diakonia anser att lagen ska stärkas och genom namninsamling försöker hjälporganisationen sätta press på politikerna. De listor som legat i kyrkan och gjort det möjligt för oss här att stödja kampanjen är inskickade. Innan riksdagen och regeringen tar sommar-semester, ska de ha skrivit om lagen och det kvarstår att se om våra namn gjort skillnad.

Till sist vill jag göra reklam för en ny gratistidning från Equmeniakyrkan vid namn EQUMEN. Den lovar ge insikt i vardagen i församling och i det gemensamma arbetet i Sverige och i världen. Man kan få den som papperstidning eller läsa den på nätet. Gå in på equmeniakyrkan.se och beställ den där. Om du vill ha den, men inte är datorvan kan du be någon av oss i Missionsrådet om hjälp.

Ha en skön sommar där handling och bön för vår värld får plats.

/Missionsrådet genom Eva Karin Themar

10 apr måndag

Tankar från pastorn - Doften av påsk

Hur luktar påsk egentligen? Luktar det mandel och choklad? Eller kanske påskris och påskliljor? Nystrukna dukar, sill eller rökt lammbog? Påsken kan vara så mycket. Ofta tror jag att det är en högtid som vi till skillnad från jul och midsommar kan känna är lite friare. Man kan fira ihop med lite olika människor, och göra lite olika från år till år. Så noga är det inte. För vissa
upplevs det befriande medan det för en annan kan kännas diffust. Vilket är egentligen det viktiga?

Under veckorna innan påsk möter Skolkyrkan (ett samarbete mellan alla kyrkor i Värne, Ingarp och Eksjö) alla elever i årskurs 6 för något som vi kallar för "Påsk-pusslet". Då försöker vi att reda ut hur alla våra olika traditioner kring påsken egentligen hänger samman. Vad har den judiska påsken, uttåget ut Egypten, Jesu död och uppståndelse, nattvarden, ägg och påskharar med varandra att göra? En hel del, ska det visa sig! Den röda tråden genom allt ska visa sig vara glädjen och tacksamheten över livet, möjligheten till hopp och befrielse och ljuset som återvänder.

Jag är själv väldigt tacksam att vi får möjlighet att fira påsk samtidigt som naturen också gör sig redo att möta värmen och ljuset igen. Det harmonierar så väl!

Hur doftar påsken? Oavsett vad vi skulle svara på det så hoppas jag att den är förknippad med en god och behaglig doft. För mig doftar påsken av blommor! Påskliljor, krokusar, tulpaner och pärlhyacint!

Psalm 154
Dina händer är fulla av blommor,
vem var det du tänkte att ge dem till?
Mina blommor var tänkta för Jesu grav.
Men han fanns ej där och hans grav är tom.
Halleluja, Halleluja, Halleluja, Halleluja!

Dina läppar är fyllda av sånger.
Säg, var kommer glädjens sång ifrån?
Ifrån graven den tomma, där Jesus låg.
Han som lever nu ger oss glädjens ton.
Halleluja..!

Dina ögon är fyllda av glädje.
Säg, vad har de sett för att få sånt ljus?
De har sett hur vårt liv fick en mening.
Jesus fyller mörkret med liv och ljus.
Halleluja...!

Jesus, uppstånden är du ibland oss.
Du som lever, lider på jorden nu.
Våra ögon är till för att se dig.
Forma våra händer till tjänst och bön.
HallelujaÄ!

Med blommor i våra händer, sång på våra läppar, ljus i vår blick och med hopp i våra hjärtan får vi möta våren och påskens stora budskap Ä Jesus Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden!

Känn dig varmt välkommen till kyrkan under påskhelgen och våra samlingar där!

/Johanna Fredrixon

Du som önskar samtal, bikt, själavård eller förbön är alltid varmt välkommen att höra av dig till mig! Telefonnummer: 076-3219197

10 apr måndag

Bära sin lycka

Våren 2016 minns jag som grå. Grå, tung som bly och smärtsam. Både fysiskt och psykiskt. Hur kunde jag som bokstavligt talat bar på lycka inte glädjas?


Det grå började redan en dag i slutet av januari då en av mina kollegor tog ett hårt tag runt mina axlar, skakade mig lätt fram och tillbaka, såg mig rakt in i ögonen och sa bestämt: "Nu ringer du en barnmorska, för så här ont ska du inte ha nu". Jag var gravid i vecka 21 och min kollega hade rätt, det ska inte göra ont i magen redan då.


Men ont gjorde det, varje dag. Jag var rädd, ända in i själen, varje dag. Men också tacksam, varje dag. Tacksam trots en känsla av hopplöshet och vanmakt. Tacksam att få leva i Sverige, i ett land med fantastiska möjligheter och helt bekvämt i säkerhet. I stort sett varje dag grät jag över min situation, men också för allt jag såg på nyheterna. Tårarna sprutade över alla dessa stackars människor, framförallt över barnen och de kvinnor i samma situation som jag. Kvinnor som inte bara mådde dåligt utan också behövde fly genom världen för att komma till trygghet. Många tårar blev det.

Min smärta togs på allvar och rädslan jag hade på grund av smärtan var befogad. Vi fick flera extra kontroller av barnmorskor och läkare som såg till att lyckan jag bar på stannade kvar.

Våren kom 2016 precis som alla andra vårar.
Solen sken längre dag för dag och värmde upp allt grått, fick knoppar att brista ut i blomning och grönska. I slutet av april växte hoppet inom mig i takt med lyckan i min mage. Samtidigt som dagarna blev ljusare så bleknade den hopplösa känslan bort. Den blytunga grå massan som borrat sig ända in i själen luckrades upp en liten bit i taget. För varje dag som gick var det mindre och mindre farligt och på något sätt kopplade jag då bort den fysiska smärtan. Det onda gjorde helt plötsligt inte lika ont längre.

Våren tog slut och blev till sommar. En hel lång grå vår blev till en fantastisk ljus, underbar, känslostormande sommar. Efter mer än 20 veckor av rädsla för en för tidig födsel så kom hon tillslut (ironiskt nog så sent som i vecka 42). Hon som var lyckan jag burit på. Smärtan jag kände den dagen hon kom var "ingenting" i jämförelse med det jag känt under flera månader.

Våren 2017 känns ljus. Här på västkusten blommar det för fullt i rabatterna och mina fräknar blir fler och fler. I år är våren verkligen ljus. Den glittrar ikapp med solens glitter i havet och livet känns lätt, så lätt Ä för mig i alla fall.

För tänk så olika det är. Ett år. Hur livet helt plötsligt vänder och tar en ny riktning. Svängar hit och dit som vi inte hade räknat med. Toppar och dalar som ingen hade kunnat förutspå. Vi är alla med om det, mer eller mindre och i olika delar av livet.

Det går upp och ner, ner och opp,
grisen gal i granens topp...
Gode Gud ge till den som behöver:
styrka och nytt hopp!

10 apr måndag

Missionsrådet berättar

2011 drabbades Afrika av en enorm svältkatastrof. Då sa man att det inte får upprepas, men tyvärr är det aktuellt igen. Både nyhetsprogram, tidningar, hjälporganisationer och till och med Melodifestivalen har berättat om situationen i länderna.

I Ingarps missionskyrka pågår en insamling till mat och vatten via Diakonia. Swisha valfritt belopp till 90 330 44 eller ge en gåva i sparbössan som finns på serveringsdisken i samband med samlingar i kyrkan. Du kan också skänka pengar via andra humanitära organisationer, till exempel Radiohjälpen. Just nu är många fokuserade på svälten i Afrika.

I början av mars ordnades ett samarrangemang mellan Ingarpsbygdens samhällsförening och Ingarps Missionsförsamling. Det var dags för "Ännu flera schyssta låtar". Go, musik och sång blandades med allvar då allt överskott från kvällen skickades till Erikshjälpens projekt "After School" i Rumänien. Romska barn får läxhjälp, dusch- och tvättmöjligheter, samt även mat och lektid. Detta kan ge dem en bättre förutsättning till att bryta invanda mönster och förhoppningsvis slippa hamna i utanförskap.

Söndagen den 19 mars hade vi besök vid gudstjänsten av Petter Jakobsson som jobbar för Diakonia.

Efter gudstjänsten höll han ett seminarium över ämnet "Ingen människa ska behöva fly!". Här berättade Petter att klimatförändringar oftast är grunden för världens konflikter och om hur Diakonia arbetar för att stötta lokala organisationer på plats. Om du känner att du vill stödja arbetet kontinuerligt kan du bli månadsgivare och skänka via autogiro. Läs mer på Diakonias hemsida www.diakonia.se.

Också i vår blir det klädinsamling till Estland, och precis som vanligt står hästtransporten utanför Stallet en vecka.
Onsdagen den 19 april till och med tisdagen den 25 april kan du lägga in hela och rena kläder samt skor Ä redo att säljas.

Välkommen hem från Zambia Beatrice Sigfridsson! Söndagen den 23 april kommer Beatrice att berätta om sitt arbete och sina erfarenheter i landet. Om du inte kan vara med på samlingen så kan du kanske läsa om hennes äventyr på bloggen "beasplace.blogg.se".

Än en gång har Erik Gerhardsson återvänt till Lesbos. Den här gången ska han också arbeta på flyktingläger. Just nu samlar han in pengar till 10 tvättmaskiner till de 1500 personerna i lägret. Vill du bidra så kan du swisha valfri gåva till 076-8301150. Glöm inte att be för Erik och dem han möter.

I år har Fairtradefikadagen flyttats från oktober till maj och ändrats så man kan välja på tre föreslagna datum, antingen 11, 12 eller 13 maj. Vi har valt ett nytt grepp för i år, med att ha "Fairtrade after school" och "Fairtrade after work" fredagen den 12 maj. Mellan klockan 14.30 och 18.30 kan man köpa och äta godsaker. Klockan 17.00 till 18.30 finns dessutom tacobuffé uppdukad. Kom och fredagsmys tillsammans och lär om Fairtrade. Intäkterna delas mellan Estland och katastrofen i Afrika. Vill du ordna eget fairtradefika på jobbet eller hemma, kan du själv välja om du vill ha det 11, 12 eller 13 maj.

/Missionsrådet

27 jan fredag

Tankar från pastorn - Vardagens lov

I en reklam som gick på tv för några år sedan gick en solbränd snygg manlig skådis runt på en paradisstrand och sa på bruten svenska: "livet är inte dagarna som passerar, utan dagarna man minns". Vilket kärnfullt budskap! Vem blir inte inspirerad att göra som mannen i reklamen; bara lämna vardagens uppenbart meningslösa harvande för att istället krama ut musten ur livet till max på en solstol vid ett glittrande blått havÄ? Reklam-makarna vet hur man säljer in en dröm!

Men om man skulle våga vara lite kritisk och tänka ett varv till; stämmer verkligen uttalandet? "Livet är inte dagarna som passerar, utan dagarna man minns". Nja, jag vet inte. Lever vi inte också alla de dagar som inte gör så mycket väsen av sig? Jo, visst gör vi det! Hjärtat slår, vi andas, tänker, hoppas, arbetar, äter, älskar och suckar. Och både växer, formas och förändras, utan att vi kanske märker det. Stillsamt, sakta men säkert, pågår livet inom oss varje dag, varje minut.

Inom kristen tradition talar man ibland om öknen. Öknen är de perioder i ens liv, både i det yttre och i det inre livet, där det mesta upplevs kargt och öde. Fattigt, tomt, tråkigt. Vardagens möda och harvande. En ganska stor del av våra liv utgörs av just sådana tider, när det kan kännas som att vi mest står och stampar. Men det paradoxala är ändå att det är just i öknen som Gud verkar vara som allra mest verksam med sitt formande av oss. Det var i öknen som Jesus prövades, men även rustades, för att gå ut i den tjänst och det uppdrag som var lagt på hans axlar. Det var under den långa ökenvandringen som Guds folk formades till att bli just; Guds folk. Och det var i öknen, på vägen till Damaskus, som Paulus mötte Herren så starkt att han blev förblindad; det som senare kom att förändra riktningen för hela hans liv.

Ofta kan också vi upptäcka när vi ser tillbaka, i backspegeln, att det var just de perioder i livet som var som svårast som format oss mest. När vi harvade på i öknen. Dagarna i sig kanske inte framträder med klarhet för oss; den ena dagen var den andra lik. Karg och tom. Men perioden som helhet var avgörande.

Det skulle i så fall innebära att den snygga manliga skådisen har fått det hela om bakfoten. Livet är mer, större och djupare än de dagar vi minns; livets skönhet är just att det skiftar. Om allt vore glittrande hav och solstolar skulle även detta till slut förvandlas till öken för oss. Den mörka klangbottnen i vardagens slit behövs för att vi ska få både klarsyn och kunna växa som människor.

Eftersom den största delen av våra liv utgörs av just "vardag" måste det betyda att denna är ovärderlig, helig och av största betydelse för oss. Det är lätt att se ner på det som världen anser är "ringa", litet och futtigt. Men det kristna budskapet är ett annat; ur 1 Kor 1:27:
"Men det som är dåraktigt för världen utvalde Gud för att låta de visa stå där med skam, och det som är svagt i världen utvalde Gud för att låta det starka stå där med skam, och det som världen ser ner på, det som ringaktas, ja, som inte finns till, just det utvalde Gud för att göra slut på det som finns till, så att ingen människa skulle kunna vara stolt inför Gud. Genom honom finns ni i Kristus Jesus, som har blivit vår vishet från Gud, vår rättfärdighet, vår helighet och vår frihet."

Mads Mikkelsen heter skådisen i reklamen som talar om de glittrande dagarna. En annan Mads, Mads Nielsen, har skrivit en psalm med en helt annan tyngdpunkt som jag föredrar betydligt mer.

/Johanna Fredrixon

Du som önskar samtal, bikt,
själavård eller förbön är alltid varmt välkommen att höra av dig till mig! Telefonnummer: 076-3219197

27 jan fredag

Herrens beskydd

Jag fyller snart 20 år, jag är snart en ung vuxen på riktigt. Jag har tagit ett stort kliv in i livet under det senaste året och då kommer man också till insikten kring hur skört bandet mellan att vara levande och död är. Jag är en grubblare, jag funderar kring det mesta och vrider och vänder på saker tills jag ser en någorlunda logik kring vad som är.

Jag kom nyss hem från ett samtal med min syster där vi diskuterade just hur tacksamma vi är för att vår stora familj aldrig har stött på någon ordentlig tragedi. Det är en välsignelse. Varje morgon har mormor och morfar bett för precis alla i vår släkt, för församlingen och för den som behöver en bön. Varje kväll innan mamma ska sova ber hon Gud att skicka ut sina änglar att beskydda hennes barn. Det är en välsignelse. För mig är det också logiken bakom att vi aldrig stött på någon större tragedi.
Herrens beskydd.

Men vetskapen kring livets skörhet är ändå något jag tänker på mycket. Jag är ofantligt rädd att saker kommer förbli osagda för att man inte vågar och sen en dag blir det för sent, för livet har sin gång. Det är en sån klyscha att säga "innan det blir för sent", men det är minst lika klyschigt att tänka "tänk om". Jag tror vi alldeles för många gånger hålls tillbaka av oss själva och av andras åsikter, men jag vill inte hållas tillbaka av larviga osäkerheter för att en dag ångra mig bittert när chansen är förbi.

Jag går på Liljeholmens Folkhögskola där jag läser en låtskrivarlinje. En av mina klasskamrater brukar innan en av sina låtar dela med sig av en liknelse. Han pratar om livet som de där gamla risiga Trabantbilarna. I den risiga Trabanten sitter man med de människor som man älskar mest. Bilen rullar utan bromsar mot ett stup och man har bara en begränsad sträcka innan man störtar mot en avgrund. I den stunden, innan bilen faller chanslös mot sitt definitiva slut, har man en möjlighet att säga precis vad man känner till dem som sitter med en i bilen. Skulle man låta chansen gå förbi?

Jag vill vara ärlig, jag vill inte hållas tillbaka av varken mig själv eller andra. Jag hoppas att ni fattar någons hand medan vi alla sitter i varsin Trabant, jag hoppas att ni vågar chansa och öppna era hjärtan. För livet är kort, vare sig vi vill det eller inte, och på vägen får vi lita på Herrens beskydd.

Om vi inte ses tidigare hoppas jag att vi ses i kyrkan den 25e mars klockan 19, då får ni höra vad jag pysslar med om dagarna. Önskar er allt gott tills dess.

/Klara Frisk

27 jan fredag

Missionsrådet berättar

Jesus berättar för lärjungarna i Lukas-evangeliets 21 kapitel om kommande prövningar. Det står om krig, oroligheter, naturkatastrofer, hungersnöd, hat och förföljelse. Det är inte uppmuntrande och det påminner kusligt mycket om en vanlig aktuell nyhetsrapportering.

I mitten av januari släppte Open Doors 2017 års World Watch List. Det är en lista över de 50 länder där det är svårast att utöva den kristna tron. I alla dessa länder har det blivit svårare och det märks särskilt i Asien och söder om Sahara. Listan toppas av Nordkorea, Somalia, Afganistan och Pakistan. I flera länder dödas kristna för sin tros skull.

Men det finns också ljusglimtar. Kristna husförsamlingar i Kina ökar och kineserna känner att de hittar sitt eget sätt att fira gudstjänst istället för att kopiera det västerländska. Kristna kan återvända till sina hem i norra Irak och i Indonesien vågar kristna som varit muslimer stå upp för sin tro. Ännu en positiv sak är att en del invandrare kommer med nytt liv till våra västerländska kyrkor. (Läs mer på Open Doors hemsida.)

Allt vi hör, ser och läser kan göra oss nedstämda och frågande över det lilla jag kan göra. Men vi kan be för våra kristna syskon. Ja, för hela världsläget. Kom ihåg att Gud inte har några begränsade möjligheter.

Dessutom startade Juluppropet fjärde söndagen i advent. Det är en namninsamling för en human migrationspolitik. Vårt lands olika kyrkor, genom Sveriges kristna råd, står bakom tre krav till regeringen.

/Missionsrådet genom Eva Karin Themar

26 okt onsdag

Hälsningar från Zambia

Jag och min reskamrat Linda har nu varit i Zambia och Mpongwe i lite mer än en månad. Det har blivit oktober, den varmaste månaden på hela året här. Termometern visar på över 40 grader varje dag och vi går runt och svettas och dricker litervis med vatten samtidigt som vi jobbar på med de olika projekten som finns här. Jag är på sjukhuset med sjukhuspastorn några förmiddagar i veckan och ber för patienterna. Jag försöker prata lite med dem också, och även om det oftast bara blir någon hälsningsfras på lamba, språket som talas mest här, är besöken väldigt uppskattade. Vi skrattar tillsammans, vi gråter tillsammans, och vi ber till samma Gud. Det känns tryggt, att var jag än befinner mig så är Gud densamme, och han hör oss oavsett om vi pratar svenska eller lamba.

Det jag har jobbat mest med sedan jag kom hit är att vara med och starta upp ett sömnadsprojekt. Jag och Ann, en brittisk missionär, har träffats i hennes hem tillsammans med sex zambiska kvinnor och börjat lära dem att sy. Vi har en blandning av elektriska symaskiner, tramp-maskiner och handmaskiner. De allra flesta är väldigt gamla och är ingenting som min Husqvarnamaskin där hemma så även jag har fått lära mig hur de fungerar. Och när inte jag lär mig nya saker försöker jag vara en lärare för
kvinnorna. Först fick de öva på att sy rakt, vilket var en utmaning för de flesta. Sedan avancerade vi till att sy tygpåsar som de kan ha sina olika tillbehör i, och efter det gjorde vi gardiner till sjukhuset. Nu har vi börjat sy skjortor till den stora beställningen av skoluniformer vi har fått. Både jag och Ann är otroligt glada över utvecklingen, och jag har det så fantastiskt roligt när jag jobbar med det här projektet. Det är ett härligt gäng kvinnor jag får arbeta med, som skrattar när något råkar bli fel och som gör små segerdanser när något är klart. Målet med sömnadsprojektet är att starta upp ett kooperativ som kvinnorna ska kunna driva själva, utan min och Anns hjälp. Vi vet att det kommer att ta tid, för saker och ting tar tid i Zambia, men vi tror på att Gud är med hela vägen.

Livet här i Zambia är spännande, utmanande, jobbigt och roligt på samma gång. Det har inneburit kulturkrockar, hemlängtan och skrattattacker. Vi har åkt på ett lastbilsflak i tolv timmar, ätit med händerna, förundrats över våra mangoträd och suttit på små träbänkar under evighetslånga gudstjänster. Vi tar en dag i taget och litar på att Gud har koll när vi inte har det.

Tack för ert stöd och era böner, fortsätt gärna att be för de olika projekten och människorna här.

Allt gott!

/Beatrice Sigfridsson

26 okt onsdag

Tankar från pastorn

På cykel genom livet

I helgen cyklade jag från Ingarp till Värne på vägen som går över Tånghult. Det var så vackert! Sprakande höst med hela färgskalan representerad genom kulligt landskap. Luften var hög och kylig men solen lyste genom lövverken.

Under tiden som jag cyklade slog det mig att turen lätt kunde ses som en liknelse av vårt jordeliv; som ju också sakta glider fram "över berg och dal". Vissa partier går så lätt, så lätt. Vi nästan flyger fram utan större ansträngning, med solen i ryggen och vinden i håret. Det är gott och härligt att leva! Ibland går det nästan lite läskigt fort; då gäller det att ha tungan rätt i mun och hålla kursen och styret fast och rakt. Och även passa på att våga njuta lite! För vind i seglen har vi ju inte alltid. Andra perioder är landskapet mer flackt runt omkring oss; vi trampar på i jämn takt och det är varken lätt eller tungt. Åkrar och ängrar glider förbi och det kan nästan upplevas lite småtrist. Kanske består ett liv eller en cykeltur framförallt av dessa partier; en jämn ström av dagar som glider förbi i en fast ström. Under en sådan period tänker jag att man kan agera på två sätt; antingen blir det monotont och man stirrar mest ner i backen framför sig och låter benen jobba. Timme efter timme. Eller så passar man på att då och då lyfta blicken och se sig omkring Ä kanske kan man faktiskt upptäcka något som man inte sett förut! Om man bara stirrar ner och jobbar på är det mycket som man missar.

Emellanåt dyker det också upp en och annan uppförsbacke. Då gäller det att ta i! Om uppförsbacken kommer direkt efter en nedförsbacke har man ju ha lite draghjälp därifrån, eller om man sett backen komma på långt håll och därför kan förbereda sig genom att satsa lite extra i tid. Då går det ju lättare. Men andra gånger kommer backen efter en krök, helt utan förvarning, och då blir det riktigt tungt; både under cykelturen och i livet. Vissa backar är ju också brantare än andra. Ibland kan vi bedöma tidigt att "om jag bara tar i så kommer jag att klara det", medan andra gånger är det en chansning. Kanske kommer detta inte att gå. Sådana gånger tror jag återigen att vi kan bemöta det på två sätt; antingen tar vi i för kung och fosterland och pressar allt vad vi kan bara kan för att ta oss upp. Kanske innebär det att vi faktiskt tar oss upp, men samtidigt att vi blir helt utmattade; så pass att vi nästan inte orkar fortsätta längre och definitivt inte ta en uppförsbacke till längre fram. Om vi väljer att satsa allt vad vi har kan det i värsta fall också leda till att vi knäcks på vägen. Vi märker att vi helt enkelt inte orkar, och trillar ihop i den svåraste branten. Då är det tufft att resa sig efteråt och kanske klarar man det inte ens på egen hand.

Det andra sättet att bemöta en svår uppförsbacke är ju helt enkelt att faktiskt kliva av cykeln. Att inse direkt att det inte är värt den ansträngningen och risken att helt knäckas på vägen. Det kan kännas som ett nederlag att kliva av och så kraftigt slå av på takten, men ibland är det faktiskt det enda sättet att ta sig igenom och framåt. Jag tänker att det kräver både mod och klarsynthet för att fatta ett sådant beslut; och ofta är det tvärtom ett tecken på styrka istället för ett tecken på svaghet.

För vissa av oss är hösten med sitt mörker och kyla en sådan uppförsbacke. Och för vissa är det helt rätt att i det läget, när vi ser det närma sig, satsa hårt och med full kraft möta hindret. För en annan är det tvärtom; det är nu läge att faktiskt slå ner på takten och vara lite extra rädd om sig själv. Kanske är vila och and-hämtning din absoluta prioritet i det läget för att orka i det långa loppet?

Men var finns då Gud i allt detta? Om man håller sig till liknelsen så tänker jag att Gud är den som vinkade av oss när vi lämnade hemmet. Med uppmuntrande ord och med tilltro till att vi klarar det sände han iväg oss på resan. Men han är likafullt solen som lyste över oss och vinden i håret när det gick så lätt så slätt. Men han var också vännen som stannade med bilen när han såg oss liggandes i diket efter kraschen i nedförsbacken, och han är grannen som plåstrade om oss när vi knäckt oss i den tuffa branten. Men likafullt är han också den stora varma famnen som väntar oss när vi äntligen kommer fram. Han är den som med ljus och kärlek i blicken säger: Mitt älskade barn, vad jag har längtat efter dig, välkommen hem!

Johanna Fredrixon
12 oktober 2016

Du som önskar samtal, bikt,
själavård eller förbön är alltid varmt välkommen att höra av dig till mig! Telefonnummer: 076-3219197

26 okt onsdag

Missionsrådet berättar

Tack alla ni som hjälpte till att samla in pengar till Världens Barn. Vi stod med insamlingsbössor på ICA och fotbollskillar tog upp kollekt på den ekumeniska guds-tjänsten i samband med Höredaloppet. Tillsammans blev det 12 953 kr till barn-projekt som 15 av Sveriges mest kända hjälp-organisationer driver.

Tack också alla ni som skänkt kläder m.m. till "Brobyggets" höstinsamling.

För åttonde året i rad, anordnades "Fairtrade challenge". Det som vi kallar Stora fairtradefikadagen. I år var det den 20 oktober och den uppmärksammades på platser över hela vår jord. Kampanjen anordnas med syftet att sprida information om och att öka konsumtionen av Faitrademärkta produkter. Detta kan i sin tur skapa möjligheter till utveckling och stärka mänskliga rättigheter i länder med utbredd fattigdom. Länderna tävlar sig emellan om att ha flest fikadeltagare.

I samband med Kyrkornas globala vecka, 13 Ä 20 november, så planerar och genomför engagerade människor över hela landet olika aktiviteter lokalt. Årets tema är "Jord att leva på Ä mänskliga rättigheter i klimatförändringarnas spår".

Något att tänka på: "Nu skulle vi vara inne och knapra på jordklot nummer två Ä om det hade funnits. Den 8 augusti var det Earth Overshoot Day (Den ekologiska skuldens dag). Det innebär att vi den dagen hade förbrukat vad som borde varit jordens totala årskvot för förbrukning av naturtillgångar. Denna dag har kommit tidigare och tidigare varje år." (Kyrkornas globala veckas nyhetsbrev).

Vid Missionsauktionen går även i år 10 % av resultatet till vår systerkyrka i Estland.

Aktiviteten i Prylladan är just nu låg, men vi närmar oss advent och då har vi en helg med försäljning av bl a advent- och julsaker. Årets intäkter fördelas på följande sätt:

- 28 % Katastroffond. I år skickar vi det till Syrien via Equmeniakyrkan.

- 28 % Läxhjälp för romska barn i Margita, Rumänien via Erikshjälpen.

- 14 % Socialstöttning i närområdet + stipendier till personer i församlingen som vill arbeta som volontärer eller missionärer.

- 30 % Bygg- och reparationsfond för Ingarps missionskyrka.

I år, 2016, har Diakonia funnits i femtio år. Det vill man inte fira, men det har uppmärksammats. Man startade som Frikyrkan hjälper och samlade in pengar till en torkkatastrof i Indien. Sedan har verksamheten tyvärr behövt fortsätta. I vår kommer vi att få besök av en representant från Diakonia, som kommer och informerar om deras aktuella tema om människor på flykt.

Vi närmar oss jul och då infaller ju en av årets största insamlingar, den till Equmeniakyrkans internationella arbete. Som vi skrev i förra programbladet, har insamlingarna tre år framåt temat "Tänd ett ljus Ä Syrien". Låt oss hjälpas åt att göra tillvaron för våra "syskon" i det krigshärjade landet något lite bättre.

Vill du ge bort presenter med extra mening? Håll koll efter Alternativa Julklappar i kyrkan.

Glöm inte att ha med Beatrice Sigfridsson i Zambia och Erik Gerhardsson på Lesbos i dina böner. Om du har tillgång till dator ger Beatrice glimtar från sin nya vardag på StepOut-bloggen. Erik fortsätter sitt engagemang för flyktingar i den organisation som enligt honom är den sista som finns kvar på ön.

/Missionsrådet genom Eva Karin

Om bloggen

Här delar församlingsmedlemmar med sig av sina upplevelser i vardag och helg.

Våra pastorer har skrivit många texter i vårt tryckta programblad och några av dem publiceras här.

Vårt aktiva missionsråd berättar om lokalt och globalt missionsarbete.