6 sep fredag

En vecka som räcker hela året

Jag var precis i mitten mellan att vara barn och tonåring. Vi bodde i Ingarp då och jag minns det dygnet som om det vore igår. Jag hade packat och köpt lite nya saker, fått låna en Bibel och dubbel-kollat (på mammas begäran) att jag inte hade glömt packa tandborste och tandkräm och allt annat viktigt man inte vill glömma när man ska vara iväg en vecka.

Jag var sprängfylld av förväntan och längtan, men jag var minsann inte nervös. Inte när mamma frågade åtminstone. På natten däremot fick det lilla barnet ta över en stund då jag hade ont i magen av nerverna och gick och kröp ner bredvid mamma som så snällt låtsades som om min nervositet inte alls existerade. Sen blev det morgon och då var jag tonåring - på väg mot mitt livs första UK-resa. Jag hade ingen aning om det då, men den veckan varje sommar skulle komma att bli extremt viktig för mig.

För varje år blev jag lite mer varm i kläderna. Att låta mig själv känna Guds närvaro under andakterna på kvällarna blev mer upplyftande än ovant. Att stå och spexa på lägerbålen blev mindre läskigt och mer superkul. Att stå framför alla vänner och berätta om saker Gud hjälpt mig med under året eller skicka med en liten berättelse eller ett bibelord blev givande och något jag helst ville göra varje resa.

Den resan vi gör varje år är nämligen en vecka då jag kan pussla ihop alla bitar från det gångna året och ha tid och ro till att reflektera. Det är stort och verkligen en gåva att få göra en sådan resa med så fantastiska människor år efter år.

Jag kom hem från årets UK-resa för några veckor sen och även fast fräknarna skvallrar om att jag varit iväg så finns det så mycket mer i mig som jag kommer leva på fram tills vi ses på kyrkans parkering om drygt ett år igen. Jag har så mycket att tacka kören, församlingen och hela Ingarp för.

Dessvärre är jag lite sämre på att stanna upp och verkligen känna det, för jag har blivit bortskämd med sådan gemenskap och kärlek hela livet. Det handlar inte om att jag tar det för givet, inte alls. Snarare att det är en vardag och det som är var dag kan vara svårare att känna tacksamhet över just för att man är van.

Jag älskar traditioner och UK-resan är verkligen en tradition att värna om. Det är en sån gåva att vi som församling erbjuder en intensiv, men samtidigt avkopplande, vecka tillsammans med varandra. En hel vecka av stark gemenskap med varandra och Gud. För min egen del är det guld värt då jag inte har många nära vänner som är troende. Det är dagar jag spenderar i en fristad tillsammans med fantastiska människor som jag är fullkomligt trygg med. Resor som den är väldigt svåra att överträffa.

Jag antar att denna text får vara någon form av tack till alla som låtit denna tradition få leva vidare från generation till generation. För jag är verkligen tacksam. Det är så stort att få en vecka varje sommar som ger en energi som räcker för ett helt år.

Tack vare UK-resan är jag mer än redo för en höst fylld av nya utmaningar.

/Klara Frisk

Om bloggen

Här delar församlingsmedlemmar med sig av sina upplevelser i vardag och helg.

Våra pastorer har skrivit många texter i vårt tryckta programblad och några av dem publiceras här.

Vårt aktiva missionsråd berättar om lokalt och globalt missionsarbete.