Du är här:Start > Blogg > Vinterhimmel

8 nov söndag

Vinterhimmel

Det luktar kallt. Näsans känsliga luktceller bedövas av minusgraderna som jag andas in.
Nästan metalliskt, snöaktigt, kallt ingenting luktar det. Det känns som att det skulle krasa om näsan ifall jag klämde åt den mellan tumme och pekfinger, men det gör jag inte. Den är tillräckligt traumatiserad som det är. Kall luft utanpå och inuti. Huden i ansiktet stramar och utandningsluftens fukt fastnar i småhår i ansiktet och luddet på mössan. Ögonfransarnas toppar får vit beläggning.

Kylan är påtaglig. När jag stannar känner jag hur den vill åt min kroppsvärme framme vid tårna på kängorna, i en glipa vid vantens kant och på ett ställe där byxorna veckat sig så att de ligger nära huden och inte isolerar som det är tänkt. Reflexen hänger och dinglar. Pinglar på reflexers vis när den slår i jackans blanka knappar.

I väster är himlen mörkorange, snöpinnarna matchar nästan exakt. Ett molnstreck ser mörklila ut, och granarna står svarta och tysta, rakryggat uppställda där de alltid har stått. Snön knirkar under sulorna. Den reflekterar tonerna från himlen. Venus Ä aftonstjärnan Ä lyser som en klar pärla, månen endast med sin frånvaro.

En annan kväll, i en annan del av landet. Jag och min syster har varit inne i min lilla etta hela dagen. Dags för frisk luft, bestämmer vi och byltar på oss extra ulltröjor och långkalsonger, tjocka strumpbyxor. Det har plötsligt blivit rejält kallt om kvällarna, och fastän det blir så varje år, blir vi lite häpna denna kväll när vi ser vad termometern visar. Men det finns kläder, och vi snurrar sjalar runt öronen och huvudet och struntar i hur det ser ut med tjocka mjukisbyxor instoppade i raggsockor och stora kängor. Det är ingen som ska lägga sig i hur vi ser ut ändå, i mörkret i staden. Med många, korta steg tar vi oss upp på berget intill. Ångan ur munnarna blandar sig med fukten från Göta älv och det blöta som stiger från nollgradiga mörkmurkna blad på marken.

Uppe på berget ser vi kyrkan, den är upplyst. Vi ser ljusen i köksfönstren och vardagsrummet både på denna sidan älven och andra. Vi ser gatubelysning, lanternor på båtar, ett par blinkningar från master, trafiken över Göta älvbron och den belysta statyn av sjömanshustrun som står på sin pelare i blåsten från havet.

Himlen syns inte överhuvudtaget. Det går inte att säga hur långt bort eller nära den är, trots att vi borde vara närmare här uppe på berget. Det är som att allt ljus försvinner ungefär i höjd med oss. Ovanför finns bara ett sugande svart mörkrum.

Mellandagsmorgon. Dimmigt utanför köksfönstren i Russnäs, men en blå ton genom dimman vittnar om att det inte finns tjockare moln ovanför dimman, utan bara himmel. Termobyxorna dras fram ur källarförrådet när dimman lättar och lämnar efter sig en gnistrande strösockervit hinna på alla ytor den varit i kontakt med. Vi byltar på oss och promenerar iväg över skogsvägar och frysta gärden. Solen står inte högt denna midvinterdag, och
skuggorna från skogen är lika blå på snön som himlen själv. Molnstrimmor och flygplansavgaser penslar det blå valvet med akvarelliknande vingar i grålila, gräddvit och medelhavsturkos. Rimfrosten sprakar ljudlöst med alla sina prismor, kastar ljus i alla våglängder den kan åt den som behagar se.

Snötäcket på isen på sjön är ögonbedövande ljust. Ögats pupiller drar ihop sig och släpper bara in en bråkdel av allt det vita som ligger framför mig. Varenda vasstrå har fått frosttaggar, och alkottarna vid stranden har snövita kransar. En hund som vädrar hare hörs, annars är det tyst. Långt ovanför oss denna dag, hög, klar, klarblå och lysande spänner himlen upp sig.

Den mulna, vita himlen ovanför oss en dag när det snöar. Snöflingorna när man tittar uppåt gör luften grumlig och mjölkvit som såpvatten i en hink. Det är stört omöjligt att fokusera blicken på en fast punkt, alla punkter jag fastnar för kommer dalande ner i ansiktet på mig. En landar i ögat, det blir
iskallt ett ögonblick, och obehagligt vasst under en mikrosekund innan allt åter är som vanligt. Om jag lyssnar noga kanske jag kan höra frasandet när flingorna landar på varandra. Stilla staplar de sig till ett snötäcke.

/Kristin Lovén
Göteborg, oktober 2015

Kategorier

Kristins tankar

Om bloggen

Här delar församlingsmedlemmar med sig av sina upplevelser i vardag och helg.

Våra pastorer har skrivit många texter i vårt tryckta programblad och några av dem publiceras här.

Vårt aktiva missionsråd berättar om lokalt och globalt missionsarbete.