Du är här:Start > Blogg > Bära sin lycka

10 apr måndag

Bära sin lycka

Våren 2016 minns jag som grå. Grå, tung som bly och smärtsam. Både fysiskt och psykiskt. Hur kunde jag som bokstavligt talat bar på lycka inte glädjas?


Det grå började redan en dag i slutet av januari då en av mina kollegor tog ett hårt tag runt mina axlar, skakade mig lätt fram och tillbaka, såg mig rakt in i ögonen och sa bestämt: ”Nu ringer du en barnmorska, för så här ont ska du inte ha nu”. Jag var gravid i vecka 21 och min kollega hade rätt, det ska inte göra ont i magen redan då.


Men ont gjorde det, varje dag. Jag var rädd, ända in i själen, varje dag. Men också tacksam, varje dag. Tacksam trots en känsla av hopplöshet och vanmakt. Tacksam att få leva i Sverige, i ett land med fantastiska möjligheter och helt bekvämt i säkerhet. I stort sett varje dag grät jag över min situation, men också för allt jag såg på nyheterna. Tårarna sprutade över alla dessa stackars människor, framförallt över barnen och de kvinnor i samma situation som jag. Kvinnor som inte bara mådde dåligt utan också behövde fly genom världen för att komma till trygghet. Många tårar blev det.

Min smärta togs på allvar och rädslan jag hade på grund av smärtan var befogad. Vi fick flera extra kontroller av barnmorskor och läkare som såg till att lyckan jag bar på stannade kvar. 

Våren kom 2016 precis som alla andra vårar.
Solen sken längre dag för dag och värmde upp allt grått, fick knoppar att brista ut i blomning och grönska. I slutet av april växte hoppet inom mig i takt med lyckan i min mage. Samtidigt som dagarna blev ljusare så bleknade den hopplösa känslan bort. Den blytunga grå massan som borrat sig ända in i själen luckrades upp en liten bit i taget. För varje dag som gick var det mindre och mindre farligt och på något sätt kopplade jag då bort den fysiska smärtan. Det onda gjorde helt plötsligt inte lika ont längre. 

Våren tog slut och blev till sommar. En hel lång grå vår blev till en fantastisk ljus, underbar, känslostormande sommar. Efter mer än 20 veckor av rädsla för en för tidig födsel så kom hon tillslut (ironiskt nog så sent som i vecka 42). Hon som var lyckan jag burit på. Smärtan jag kände den dagen hon kom var ”ingenting” i jämförelse med det jag känt under flera månader.

Våren 2017 känns ljus. Här på västkusten blommar det för fullt i rabatterna och mina fräknar blir fler och fler. I år är våren verkligen ljus. Den glittrar ikapp med solens glitter i havet och livet känns lätt, så lätt – för mig i alla fall.

För tänk så olika det är. Ett år. Hur livet helt plötsligt vänder och tar en ny riktning. Svängar hit och dit som vi inte hade räknat med. Toppar och dalar som ingen hade kunnat förutspå. Vi är alla med om det, mer eller mindre och i olika delar av livet.

Det går upp och ner, ner och opp,
grisen gal i granens topp...
Gode Gud ge till den som behöver:
styrka och nytt hopp!

/Sara Lovén
Halmstad, mars 2017

Om bloggen

Här delar församlingsmedlemmar med sig av sina upplevelser i vardag och helg.

Våra pastorer har skrivit många texter i vårt tryckta programblad och några av dem publiceras här.

Vårt aktiva missionsråd berättar om lokalt och globalt missionsarbete.