Herrens beskydd

Jag fyller snart 20 år, jag är snart en ung vuxen på riktigt. Jag har tagit ett stort kliv in i livet under det senaste året och då kommer man också till insikten kring hur skört bandet mellan att vara levande och död är. Jag är en grubblare, jag funderar kring det mesta och vrider och vänder på saker tills jag ser en någorlunda logik kring vad som är.

Jag kom nyss hem från ett samtal med min syster där vi diskuterade just hur tacksamma vi är för att vår stora familj aldrig har stött på någon ordentlig tragedi. Det är en välsignelse. Varje morgon har mormor och morfar bett för precis alla i vår släkt, för församlingen och för den som behöver en bön. Varje kväll innan mamma ska sova ber hon Gud att skicka ut sina änglar att beskydda hennes barn. Det är en välsignelse. För mig är det också logiken bakom att vi aldrig stött på någon större tragedi.
Herrens beskydd.

Men vetskapen kring livets skörhet är ändå något jag tänker på mycket. Jag är ofantligt rädd att saker kommer förbli osagda för att man inte vågar och sen en dag blir det för sent, för livet har sin gång. Det är en sån klyscha att säga "innan det blir för sent", men det är minst lika klyschigt att tänka "tänk om". Jag tror vi alldeles för många gånger hålls tillbaka av oss själva och av andras åsikter, men jag vill inte hållas tillbaka av larviga osäkerheter för att en dag ångra mig bittert när chansen är förbi.

Jag går på Liljeholmens Folkhögskola där jag läser en låtskrivarlinje. En av mina klasskamrater brukar innan en av sina låtar dela med sig av en liknelse. Han pratar om livet som de där gamla risiga Trabantbilarna. I den risiga Trabanten sitter man med de människor som man älskar mest. Bilen rullar utan bromsar mot ett stup och man har bara en begränsad sträcka innan man störtar mot en avgrund. I den stunden, innan bilen faller chanslös mot sitt definitiva slut, har man en möjlighet att säga precis vad man känner till dem som sitter med en i bilen. Skulle man låta chansen gå förbi?

Jag vill vara ärlig, jag vill inte hållas tillbaka av varken mig själv eller andra. Jag hoppas att ni fattar någons hand medan vi alla sitter i varsin Trabant, jag hoppas att ni vågar chansa och öppna era hjärtan. För livet är kort, vare sig vi vill det eller inte, och på vägen får vi lita på Herrens beskydd.

Om vi inte ses tidigare hoppas jag att vi ses i kyrkan den 25e mars klockan 19, då får ni höra vad jag pysslar med om dagarna. Önskar er allt gott tills dess.

/Klara Frisk