8 feb måndag

Varenda en är väntad

Jag är på väg in i något nytt. Ett nytt skede, ett nytt kapitel i livet, en ny roll och syn på mig själv.

Vi väntar barn. Det är mycket som händer under tiden vi väntar. Både jag själv och omvärlden börjar se på mig med nya ögon. Jag ser långsamt mer och mer ut som en mamma, både i mina ögon och andras. Kollegor och främlingar kommer med råd och kommentarer om magens form, hur lite eller mycket jag gått upp i vikt, och med gissningar om ifall det är en pojke eller flicka jag ska bli mamma åt. Alla i omgivningen gläds med oss, och det är fantastiskt att känna hur välkommen denna nya människa är. Det är få gånger i livet som alla i familj, vänkrets och bekantskapskrets är så glada å ens vägnar, som de är när någon väntar barn. Det är som att alla hjälps åt att vänta tillsammans.

Att gå från att vara ett barn till att få ett barn, det är ett märkligt steg. I viss mån fortsätter jag förstås att vara barn till mina föräldrar, det kommer jag aldrig att sluta vara. Men min roll i förälder-barnrelationen slår liksom in på nästa varv, och jag börjar vårda, sörja för och ge kärlek åt mitt eget barn. Ett barn som vi ännu inte känner, men ändå välkomnar hit.

Och jag inser att det är så det är. Ingen förälder har någonsin vetat vem det är de väntar på, mer än möjligen Maria om hon vågade lita på ängeln Gabriels ord, och ändå står vi med öppna hem och armar för att ta emot nya världsmedborgare. Ingen har någonsin varit förberedd för det eller den som väntar, och det blir väldigt tydligt att alla mammor och pappor som jag känner till en gång har varit i samma situation som jag. Ingen visste vad de gav sig in på.

Någonstans inuti oss alla finns en barnslig kärna kvar, som är mer eller mindre framträdande. Ett spår av de barn vi är och var. Någon gång var det någon som väntade oss. Varenda en av oss.

Om jag ser på mina medmänniskor som de barn de en gång var, och kanske fortfarande är, som de barn någon en gång väntade på och längtade efter, då ser de lite annorlunda ut. Om jag lyckas Ä för det är ganska svårt Ä få till rätt ögon och kan lägga märke till hur en vuxen människa ser ut från det perspektivet, då märker jag att vederbörande har fler sidor än de jag brukar se.

Min moster kom till stan, och vi passade på att träffas, prata och äta soppa ihop en mörk novemberkväll. Innan vi skiljdes åt, sa hon att hon skulle skicka mig en dikt. Senare på kvällen kom dikten, som är ett utdrag ur Profeten av Khalil Gibran, som gavs ut för närmare hundra år sedan, 1923. Den följer här:

En kvinna som bar ett barn vid sitt bröst sa:
"Tala till oss om Barnen."
Och han sa:
Era barn är inte era barn.
De är söner och döttrar av Livets längtan efter sig själv.
De kommer genom er men inte från er.
Och fastän de lever hos er, tillhör de er ändå inte.
Ni kan giva dem er kärlek, men inte era tankar, ty de har sina egna tankar.
Ni kan hysa deras kroppar men inte deras själar.
Ty deras själar vistas i morgondagens hus, som ni inte kan besöka, ens i era drömmar.
Ni må sträva att efterlikna dem, men sök inte att göra dem lika er.
Ty livet vänder inte tillbaka och dröjer inte hos den dag som flytt.
Ni är de bågar, från vilka era barn skickas ut som levande pilar.
Bågskytten ser målet på det oändligas stig och Han böjer dig med sin makt för att Hans pilar ska gå snabbt och långt.
Låt dig i glädje böjas i Bågskyttens hand.
Ty liksom Han älskar pilen, som flyger, älskar Han också bågen, som är stadig.
/Kristin Lovén, Göteborg,
januari 2016

Kategorier

Kristins tankar

Om bloggen

Här delar församlingsmedlemmar med sig av sina upplevelser i vardag och helg.

Våra pastorer har skrivit många texter i vårt tryckta programblad och några av dem publiceras här.

Vårt aktiva missionsråd berättar om lokalt och globalt missionsarbete.