Det enda alternativet

Regnskurarna som hade dominerat dagen verkade ha dragit vidare. Gråblå molntrasor seglade långsamt förbi mot den ljusa himlen, och vi drog upp fleecefiltar och koftor mot hakan, så att kvällsluften inte kom in. Korv och falafel hade grillats över en riktig glöd, en eldglöd, och doften av björkrök satt i kläder och hår.

Solen sjönk ner bakom kullen, och vi plockade in dynor, muggar och tallrikar och tog en promenad upp till kyrkan. Renfanor och annat gult lyste i vägrenen, och gruset knastrade under skorna.
Sex människor och en spräcklig katt på väg uppför backen. Katten gick sist i ensamt majestät, såg ut som att hon inte tänkte följa med oss längre utan kanske ge sig ut på åkern istället. Sedan fick hon fart och galopperade förbi oss alltihop, för att istället ta täten ett tag.

Vi hade haft begravning. Sorg och saknad släpptes fram, många minnen delgavs, och världen blev lite mjukare. Tårarna flyttade närmare. Det gick lättare att hitta dem när jag behövde släppa ut dem.

Det kändes skönt att ha det så.

En dag när jag var tonåring gick det av någon anledning upp för mig att jag inte hade gråtit på flera år. Först tänkte jag något i stil med att "det var längesen jag grät senast", och efter att ha tänkt efter, letat mig bakåt i tiden genom min dagbok och slutligen funderat lite till, kom jag fram till att det var flera år sedan sist. Märkligt tycker jag i efterhand. Så mycket som jag tänkte på, kände, var glad för och arg på och tyckte var orättvist, det är konstigt att det inte blev någon gråt av det.

Den innerliga glädjen och den djupa saknaden ligger grannar i mitt känsloregister, och grunden till dem båda är kärlek. Ju mer kärlek jag har till
människor, desto mer utsatt blir jag. Kärlek gör att jag lättare blir sårad, saknar, blir sviken och rädd för att mista.

Dagens sista tornseglare pep förbi ovanför oss, och katten tog vägen över stenmuren för att komma in till oss andra. Vi hade tagit grusgången in genom grinden, och fick gå över gräset för att komma fram till den plats där urnan så småningom ska sänkas ner. Blomster-arrangemangens alla färger gick fortfarande att urskilja, även om natten började sänka sig runt omkring kyrkogården. Någon satte sig på huk och la blommorna tillrätta, ändrade vinkel på ett band.

Där stod jag med en familj som inte var min egen, och delade saknaden efter en man jag aldrig lärt känna. Jag kände mig hemma. Stillheten i luften, skogen mörk som en granskog är mot en mörknande julihimmel, och ett rådjur som betade utan att intressera sig särskilt för oss.

På vägen hemåt stannade vi till vid gravar med namn från farfars farfars tid, och det berättades historier om vem som hittat på vilka hyss, och vem som liknade vem. En kort stund på jorden är vad vi har här, och de människor som råkar vara i vår närhet är dem vi för stunden kan bry oss om.

Månen hade stigit på andra sidan sjön, och en silveraktig hinna glänste där sjön vilade mellan skogen och betesmarken. En veteåker doftade till vänster om oss, och älggräsblommorna lyste i skummet. Katten hade avvikit från grusvägen, och tog en mer spännande rutt hem mot gården. En fladdermus sladdrade förbi mot den allt mörkare himlen, och vi låtsades att vi inte märkte de enstaka regndroppar som prickade oss och grusvägen medan vi svängde in mot huset. Vi hade redan bestämt att det regnat färdigt för dagen.

Sorgen efter en älskad går inte att beskriva. Kan jag för att slippa uppleva det undvika att älska?
Nej, säger jag. Trots alla svagheter det ger en att älska någon, är kärlek det enda alternativet.

/Kristin Lovén,

Göteborg, augusti 2015