Sköt om dig nu

Hur mår du idag då? frågar jag mannen efter att ha presenterat mig.

Jaa, det är väl sådär. Ganska bra efter omständigheterna, jag kunde varit död flera gånger om.

Jag har läst remissen från hans hjärtläkare och där nämndes att han har behövt byta såväl njure som hjärtklaff och kranskärl till hjärtat. Alltså överdriver han inte i det han säger.

Det är ett stort förtroende jag får knappt en minut efter att vi möttes i väntrummet på mitt jobb.

Vi når fram till rummet där jag ska göra en ultraljudsundersökning av mannens hjärta. Vi säger inte så mycket mer om hans tidigare sjukdoms-historia, utan småpratar om undersökningen som ska göras och sätter igång med densamma. Så småningom är vi färdiga.

Jag berättar att undersökningsresultatet kommer att skickas till hans hjärtläkare, och att han kommer få besked om hjärtfunktionen via henne. Mannentackar och klär på sig.

På väg ut genom dörren stannar han upp och frågar hur det påverkar mig att möta sjuka människor i den omfattning jag gör. Mitt svar blir något i stil med att jag inte riktigt tänkt på det, eftersom jag mött sjuka människor varje vecka under flera år nu, men att vetskapen om hur drabbad man kan bli av sjukdom gör mig tacksam för det jag orkar och kan.

Jamen, har du inte ändrat ditt sätt att leva när du möter sjuka människor? frågar mannen. Han är ihärdig. Återigen drar jag till med något om tacksamhet och ödmjukhet och undrar vad han är ute efter.

Då säger jag till dig att du ska tänka på din hälsa. I varje stund ska du välja det som är bäst att göra för din hälsa, så långt det är möjligt. Ingen annan gör det åt dig.

Tack, säger jag lite förvirrat, för det känns som en slags lyckönskning.

Mannen tackar för sig, och går.

Medan jag städar rummet, byter britspapper och avslutar det administrativa som måste göras efter en undersökning, undrar jag vad han egentligen ville ha sagt.

Först blir jag lite sur. För det första, varför utgår han ifrån att jag är frisk? Han kan ju inte veta vilka sjukdomar jag har. Bara för att jag fortfarande är ganska ung, behöver det inte betyda att jag är frisk. För det andra, varför sa han att jag ska göra det bästa för min hälsa? Vad har han med det att göra? Tyckte han att jag verkade ohälsosam på något vis? Fick han för sig att jag röker eller bara äter skräpmat eller aldrig motionerar?

Sen tänker jag om.

Det är en bra uppmaning till en medmänniska. En hälsning som faktiskt säger mer än "Ha det bra" eller "Sköt om dig nu", även om det senare egentligen betyder samma sak som den här mannens hälsning.

Och jag tänker att jag själv kanske skulle kunna skicka med människor en uppmaning. Jag kanske inte ska vara rädd för att de kan tycka det är obekvämt att höra, just när jag säger det. En uppmaning kan ju slå rot hos dem, även om vi aldrig mer kommer att träffas. Kanske är det just de människorna, som vi troligen aldrig mer ska träffa, som vi som bäst kan ta ett råd eller en uppmaning ifrån?

Föräldrarna tjatar, sedan övergår det till att vara barnen eller barnbarnen som tycks tjata. Kanske slår du ifrån dig välvilliga råd bara för att de kommer från en närstående? Kanske kan en kollega, bekant eller en relativt främmande person komma med ett råd som du inte motar bort och avfärdar direkt?

Kanhända att det landar på ett annat ställe i medvetandet, där det kan ligga och gro innan det slår rot, och gör att du tar tag i det där som du vet att du faktiskt borde?

Med tanke på att det har gått flera veckor sedan jag träffade den här mannen, kan jag bara skriva under på att hans uttalande gav effekt på mig. Inte för att jag har gjort som han sa, men jag har tänkt på det han sa. Och jag har tänkt på att han faktiskt brydde sig om mig tillräckligt mycket för att stanna kvar några extra sekunder, ställa mig en fråga och ge mig en uppmaning.

Det känns fint, tycker jag.

/Kristin Lovén

Göteborg, januari 2015