Rätt eller fel?

Sådär gör man bara inte! Skulle någon kunna
utbrista, och många runtomkring skulle kanske hålla med. Speciellt om de var uppväxta med ungefär samma kultur och normer.

Vi verkar känna oss väldigt trygga när vi delar in saker i rätt och fel. Speciellt om vi själva är bra på att hålla oss på rätt sida om den tänkta skiljelinjen. Om man inte skulle vara det, kan man alltid hitta på motiveringar. Argument som egentligen är helt befängda, men som får en att känna att man gör rätt, fastän man gör fel.

Själva konceptet med att det finns vissa saker som är sanna och vissa handlingar som gör att man klarar sig undan klander måste vara lika gammalt som människorna. Ändå kan man undra hur gränsen hamnar där den hamnar, och hur snabbt ett samhälle skulle kunna placera något från rätt- till felfacket eller tvärtom.

Vissa rättochfelfrågor kan med fördel gnabbas över på lunchrasten. Heter det egentligen kex eller tjex? Är det cyklisterna som kör som galningar, eller är det kanske bilisterna? Vem har oftast rätt? Man själv förstås?

Jag kan ibland känna mig rätt nöjd med att jag inte ska döma mina medmänniskor, eller mig själv för den delen. För hur vet man egentligen att det som är rätt är rätt? Att det som vi är överens om är fel, verkligen är fel? Bara för att vi är många som tycker likadant, behöver det ju inte vara så? Eller är det just då det blir rätt? Ett slags konsensus.

Kollektivtrafikfärjan Älvsnabben snabbar sig över älven. Från Hisingssidan till den andra i en diagonal skärning. Vattnet är blått som himlen och har bara små toppiga krusningar på ytan. Jag kvällspromenerar.

Luften är varm och ljus.

Han ligger under den stora kastanjen. Har gjort sig ett bo där.

Man ser en kropp i fosterställning under den mörkt turkosa filten.

Vad ska jag göra?

Ge honom min regnkappa ifall det börjar regna? Gå fram och säga hej? Köpa några öl och lite mat och låta honom berätta? Låta honom flytta in i lägenheten, skriva en bok om hans berättelse, skriva ett filmmanus, ge honom hälften av intäkterna från filmen? Lägga en limpa bröd i närheten, så han förstår att den är till honom?

Eller fortsätta gå förbi. Och tänka att man faktiskt inte kan vara fattig i det här landet om man inte vill. För det här är ett bra land, som man inte rimligtvis kan vara hemlös i. Kan man tänka.

Himlen är ljus. Luften varm.
Jag går hem och lägger mig i min säng.

Han ligger inte under kastanjen nästa gång jag går förbi.
Det sticker inte fram några svarta snowboots under den turkosa filten.
Den turkosa filten hänger prydligt över det bohag som står där i hörnet. I en nittiograders vinkel mellan två murar.

/Kristin Lovén,

Göteborg, augusti 2014