Med ögon känsliga för grönt

Jag lånar en titel. Det får man väl göra så länge man erkänner det?

Barbro Hörberg skrev en sång på 70-talet med titeln ovan Ä Med ögon känsliga för grönt. Anledningen till att jag lånar den, är att jag tycker det är en formulering som passar in väldigt bra för hur jag känner mig på våren. Ögonen letar och hittar de minsta små gröna prickarna som sticker fram ur brungrå knoppar och kvistar. Toppiga lökväxtspetsar som bryter jordytan och glimtar fram. Grässtrån som i knippen grönskar genom fjolårsgräsets trassel. Den öppna ytan som plötsligt en dag har ändrat färg från gammalgrå till grön, och trädens svartbruna grenar som börjar skifta i diverse olika nyanser.

Alarnas hängen är långa och gula. Det fräser i luften omkring dem av pollen som vill ut i luften och

vidare i världen. Förra årets kottar sitter torra och stela på sina grenar och struntar i spektaklet. Himlen är en blankblå bakgrund och solen kastar knippen av ljus mot alen och mig.

På folkhögskolan i Rimforsa brukade jag och Julia gå promenader. Så gott som varje dag knackade hon på min dörr eller jag på hennes och frågade om det var dags för en liten runda. En runda för att sträcka på benen och tankarna. Om vi hade mycket tid och ork gick vi "Opphemsrundan", och vi pratade oftast hela vägen. Mycket fanns att avhandla, och ibland räckte inte de sju kilometrarna utan vi fick fortsätta pratet över en eftermiddagskaffe eller en kopp te, om det var senare på dagen.

När det blev vår gick vi en ny runda. Snön hade smält och torkat bort, och skogsvägarna blev åter gångbara. Det var en extremt varm och solig dag alldeles för tidigt på året och chockade tussilago sken ikapp med solen, barnen var barfota i smyg på lekplatsen, skogsmyrorna inne bland hasslarna satte nytt årsbästa i barrhämtning och fräknarna sprakade fram på våra bleka nosar. En sådan dag som man önskar aldrig skulle ta slut.

Vi mötte en stor och ensam hund som liksom vi promenerade på skogsvägen, och vid en vägkorsning låg en liten, välskött stuga där en tant som såg ut att komma från förr i tiden verkade bo. Det var som om vi gick i en saga där guld strålade in mellan träden och äventyret väntade. Vad som helst skulle kunna hända!

På sätt och vis var det väl just så det var Ä och är. Där och då när vi precis hade blivit vuxna, med hela världen som en lång räcka av möjligheter som vi kunde ta för oss av, kändes äventyret oändligt.

Solen började trots allt sänka sig långt innan vi var mätta på varm luft och promenadvägar Ä det var trots allt bara mars fastän vi önskade juni. Med en rosa himmel omkring oss och med ögon känsliga för grönt vandrade vi småningom hemåt, mot folkhögskolan, och koltrasten sjöng i toppen av en björk. Julia tyckte att koltrastsången lät vemodig. Jag tyckte att den lät vacker.

Men det är något med koltrastens klara sång i rosa våraftnar som fyller mitt bröst med något. Något som liknar en längtan efter något odefinierbart. Ett äventyr? Att få rymma bort? Komma hem?

Jag tror att det är den känslan Karin Boye hade när hon skrev en dikt som heter I rörelse. När jag läser den får jag iallafall en känsla som liknar den som jag kan få av koltrastens sång.

Här följer Karin Boyes I rörelse

Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd - men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast, där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång, blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr.

/Kristin Lovén, Göteborg,

mars 2014